Att möta flickor och pojkar i starkt patriarkala familjer – - Stiftelsen ...

Att leva i hedersförtryck
till Kurdistan, där hennes farbröder mördade henne på order av
hennes far och farfar.
Pela och Breen växte upp i staden Dahouk i Kurdistan (norra
Irak). Livet präglades av ständiga krig som pågick på många
fronter. Breen berättar att de slutligen tvingades att fly till
Sverige. Men i det nya landet började pappa lägga sig i deras liv.
”Pappa var inte så här när vi bodde i Kurdistan. Han blev så
rädd i Sverige. När Pela och jag blev äldre ville vi bestämma mer
själva. Men när vi blev äldre hade pappa hunnit bli ännu
strängare och ännu mer misstänksam mot allt i det svenska samhället…
Nästan ingenting blev kvar som var tillåtet. Allt var förbjudet
och farligt… Vi fick inte klä oss så att kroppen syntes…
En gång fick jag en skjorta av en faster och den var pappa också
arg på för den visade min kropp. Jag kan inte hjälpa att jag har
en kropp. Då sa min farbror till pappa: ’Agid, Breen ska bli
kvinna, du måste förstå detta. Därför är det rätt att hon har bröst
och rumpa.’ Han ville inte att vi skulle springa, inte cykla och
inte ha gymnastik… Pappa sa det inte som att han var rädd om
oss, att han ville vara säker på att vi hade det bra. I stället var det
som att han hotade. Vi fick till exempel inte någonsin tala med
pojkar. Till och med traditionella kurder tyckte att han var för
sträng.” (Swanberg, 2002:79-81, 95). ”Jag tyckte om att pappa
var nöjd med mig, då skulle han inte säga mer att jag inte fick
vara hans dotter. Jag ville uppföra mig så att jag fick beröm.”
(Swanberg, 2002:99)
Dock orkade inte Pela längre med pappas kontroll och hot.
Hon flydde hemifrån. Men hennes flykt ledde till att folk började
skvallra och sprida rykten om att hon hade blivit en ”dålig”
flicka: ”Mamma fick höra att de kallade Pela för ’hora’… De sa
att hon gick på gatan och mamma förstod att det var pappas
släkt som sade sådana dåliga saker.” (Swanberg, 2002:131). Pela
hade ”befläckat” familjens heder, ansåg pappa: ”Om en av släktens
döttrar sover ute måste hon dö” (Swanberg, 2002:126), sade
han.
Swanberg hävdar att kurdernas problem började efter första
världskrigets slut, då landet delades mellan fem olika nationer:
Man skulle kunna tänka sig att den kurdiska gemenskapen skulle
ha upphört varefter att släkterna upplösts och att assimileringen
32