Bilagor till delrapport - Energimyndigheten

kan också leda till färre arbetstillfällen i andra sektorer i samma region (t.ex. turism) eller för
den delen i andra glest befolkade områden (om t.ex. biogasen konkurrerar ut skogsbaserade
biobränslen för el- och värmeproduktion). Med kort sikt menas här den tid det tar innan
ekonomin anpassat exempelvis efterfrågan på olika produktionsfaktorer till de ändrade ekonomiska
förhållandena. För energi- och skogssektorerna kan detta handla om flera år eftersom
efterfrågan på olika råvaror är starkt knuten till den existerande produktionskapaciteten och
investeringar i nya anläggningar (samt nedläggning av existerande anläggningar) inte kan
göras i en handvändning. Detta innebär att även om nettosysselsättningseffekterna av ökad
bioenergikonsumtion på lång sikt är obefintliga, kan anpassningsperioden i vissa fall vara
utdragen och medföra betydande – såväl positiva som negativa – regionala sysselsättningseffekter.
I en sådan situation kan det uppfattas som politiskt önskvärt att kombinera energi- och
regionalpolitiska mål. Risken med en sådan strategi är samtidigt att de energipolitiska
styrmedlen kan vara ineffektiva som regionalpolitiska medel. Vilka specifika åtgärder som är
mest effektiva för att hantera regionala sysselsättningsproblem bör bedömas från fall till fall. I
regionalpolitiken ”konkurrerar” således biogasprojekt med en rad andra projekt, som
potentiellt skulle kunna ha minst lika stora effekter på den lokala ekonomiska utvecklingen.
De energipolitiska styrmedlen utgör (eller bör i varje fall utgöra) led i en långsiktig styrning
av bränsleval, investeringar etc., och att då utnyttja dessa styrmedel för att lösa regionala
strukturomvandlingsproblem kan lätt leda till suboptimeringar samt till framväxten av en
mycket komplex styrmedelsflora på energiområdet. Det är med andra ord långt ifrån självklart
att