25 år i täten - Lunds universitet

lingen. Vid hög tillväxt ger det nya systemet högre förmåner, vid låg
tillväxt ger det gamla systemet högre förmåner. Vid denna reform gynnas
alltså inte medianväljaren på samma tydliga sätt som vid införandet av
ATP. Återigen: ATP-reformen är lätt att förklara med public choice, den
senaste reformen däremot inte.
Ekonomer är ”förtjusta” i utformningen med den starka kopplingen
mellan förmåner och avgifter. Detta minskar skattekilarna och snedvridningarna
på arbetsmarknaden och minskar de samhällsekonomiska
extrakostnaderna. Enligt Bo Könberg (samtal den 18 mars 2003) var
emellertid inte dessa effektivitetsvinster det ursprungliga skälet. Politikernas
ambition var att hitta ett ”rättvist” system. Man visste då att 15-
och 30 årsreglerna gav oönskade fördelningseffekter och prövade tanken
på 20 och 40 år för att så småningom komma fram till livsinkomstprincipen.
Med det avgiftsbestämda systemet har man också begränsat möjligheten
till en expansion förbi den optimala omfattningen, det som enligt
Browning i det närmaste lagbundet följer i en demokrati med majoritetsval.
Brownings resultat bygger på att systemet är förmånsbestämt. I ett
avgiftsbestämt system kan man naturligtvis expandera det genom att höja
avgiften för att få högre förmåner – men förmånerna blir inte högre
förrän motsvarande avgifter har betalats. Här uppstår ingen ”wind-fall
gain” till den generation, som röstar igenom ”förbättringen” – såvida inte
någon framtida generation väljer att rösta bort det avgiftsbestämda inslaget
och återinföra ett förmånsbestämt system! Transparensen i det nya
avgiftsbestämda systemet försvårar sannolikt en sådan manöver.
Är då nivån 18,5% optimal? Låt oss för det första konstatera att den
grupp som skulle rösta för en optimal omfattning har krympt till runt
8% av den vuxna befolkningen. För det andra kan vi notera att ledamöterna
i Pensionsarbetsgruppen uteslutande bestod av 40-talister, möjligen
med en eller ett par 30-talister, men inte av 60- eller 70-talister, som är
de som vi förväntar oss ska plädera för en optimal omfattning av ett
pensionssystem. De 18,5 procenten ger, vid ”rimliga” antaganden om
tillväxt, ungefär samma pensionsnivå som det gamla system lovade (dock
ohållbart!). Detta kan nog sägas vara ett ganska högt tvångssparande,
särskilt om vi till detta lägger att merparten också har avtalsförsäkringar
vilket ger avgifter på ytterligare 3-4%. Systemet lägger en restriktion på
konsumtionsval och utgör en verklig och kännbar restriktion framförallt
för låginkomsttagare. Ett skäl för denna nivå var att avgifterna ska räcka
till att finansiera gamla åtaganden, dvs. skydda dem som är inne i systemet.
Här får vi således ett klassiskt public choice-resultat. Vidare är
garantipensionsnivån lagd så, att med en lägre avgift är risken att alltför
96