25 år i täten - Lunds universitet

vist inom det framväxande ämnet eller egen bakgrund i praktikfältet. När
det gäller beslutsföreteelser knutna till informationsflödet har aktionsförmågan
däremot varit mycket hög. Den tidigt införda kvalitetssäkringstanken
av utbildningen i form av externa examinatorer av
uppsatser på socialhögskolan liksom den pådrivare PG var vid inrättandet
av ett samhällsvetenskapligt bibliotek utgör bara två exempel. Medan
Hans Modig beskrivit det förra så är temat för Catta Torhell hur dagens
moderna Social- och beteendevetenskapliga bibliotek tagit form och hon
pekar där på just PGs betydelse för att det kom till stånd. Att han själv
varit en av universitetsbibliotekens mest flitiga låntagare antyder kanske
att han i tanken på ett samordnat och modernt social- och beteendevetenskapligt
bibliotek också kunde se en rad forskningsmässiga fördelar
materialiseras.
Att vara krislösare upplever nog många spontant att PG inte sett som
sin huvuduppgift, kanske t.o.m. att han i hög grad försökt att undvika att
öppna konflikter kommit i dagen. Men ser man lite närmare på utvecklingen
framträder delvis en annan bild. När det gäller interna konflikter
har dessa hållits på en hanterbar nivå. Som Astrid Frankel och Eric
Olsson bl.a. framhållit i jubileumsboken Socialhögskolan i Lund 50 år, var
de turbulenta vågorna många under 70-talet och när prefekturen inrättades.
Det gällde aspekter på vad man skulle utbilda för: psykologiämnets
status, den redan då tillskrivna sociologiseringen av utbildningen, examinationsformer,
graden av akademisering, praktikens omfattning och
ställning i utbildningen. PGs lösningsmodell har här, liksom ofta annars,
tagit formen av en försiktig strävan efter kompromisser snarare än konfliktorienterade
eller konfrontativa lösningar.
Mot denna ibland kanske aningen svårtolkade sida skall ställas en
mera lättläst. När det gällt tryck mot organisationen utifrån t.ex. hotande
förlust av externa resurser eller upptornande konflikter har PG alltid
reagerat omedelbart och tydligt. Hans envisa, frenetiska och länge framgångsrika
kamp t.ex. i att försvara socionomernas varumärke mot de
universitet och högskolor som efter att den centrala utbildningsplanen
avskaffades på 1980-talet mer eller mindre öppet försökte starta delar av
eller hela socionomutbildningar är välbekanta. Här tjänade också den
1978 tillkomna s.k. Samarbetskommittén för svenska socionomutbildningar,
där PG var en drivande kraft, som en plattform. Anna-Lena
Lindquist knyter i sitt bidrag an till Per Gunnars arbete inom Samarbetskommittén
under de år hon själv som prefekt deltog som representant för
Stockholm, framförallt perioden 1994-2002. Hon beskriver framför allt
Samarbetskommittén och forskningen, resurstilldelningen och den soci-
9