25 år i täten - Lunds universitet

Ja, till grupp. Vi bör kontakta huvudsekreteraren i Socialvetenskapliga
forskningsrådet S. Åke Lindgren och efterhöra deras intresse
samt åtminstone informellt förnya kontakten med Per Gunnar
Edebalk. (Björn har stort förtroende för denne prefekt i Lund!)
Kan denna uppläggning accepteras föreslås att vi per omgående inbjuder
Edebalk och S Åke Lindgren + CSA och Birgit Högberg till
ett förnyat ”miniseminarium” där vi bestämmer tema mm.”
I tillskriven notering 910502 står:
”PG kan inte förrän den 10 juni, men vi är mycket välkomna att ha
fortsatt telefonkontakt med honom. Han hänvisar också till S Åke
Lindgren. ”
Samtalet med PG hade varit mycket givande. Han gav sig tid, förklarade
ett och annat som var okänt för mig. Efter samtalet med PG, ringde jag
upp S Åke Lindgren. Vi bestämde att vi skulle äta lunch tillsammans.
Dialekten avslöjade att jag skulle möta en stockholmskis som lät väldigt
ung på rösten. Han visade sig vara lite äldre än jag föreställt mig, men
med glimten i ögat. Vi fick kontakt direkt och S Åke lovade vid sittande
bord att Socialvetenskapliga forskningsrådet, SFR, säkert skulle kunna
bidra med ”malare”, så att vi kunde locka upp forskare till vårt kommande
seminarium. Jag skulle förstås skriva en ansökan, men han trodde
på en välvillig behandling i rådet. S Åke var också mycket glad över att
Hans Svensson pekat ut Umeå till mötesplats. Om jag inte minns fel, så
berättade han att ett seminarium rubricerat ”Maskorna i skyddsnätet” ägt
rum där några år tidigare. Han blev ännu mer förtjust över valet, då han
fick klart för sig att Försäkringskassans nya direktör i Västerbotten var
Birgit Högberg, som han sedan högtidligt kom att utse till ”institutionsföreståndarinna”.
Inom kort hade således två mycket betydelsefulla kontakter tagits.
Det kändes tryggt att ha PG och S Åke med på vagnen. Allt verkade
ordna sig till det bästa! Mina farhågor tycktes komma på skam. Nu fanns
det förutsättningar för att forskare skulle finna det intressant att delta.
Och nu förstod jag fullt ut vad Björn menat, när han hänvisade till prefekten
i Lund.
45