25 år i täten - Lunds universitet

dragit sina slutsatser (dvs. sina färde), och då samtliga tre band av Prof.
Dr. Dr. h. c. Erich Schneiders ”Einführung in die Wirtschaftstheorie”
(Schneider, 1961a–c) hade införts på grundkursen, fann professor
Arvidsson tiden mogen att intressera sig för utbildningen i nationalekonomi
vid Hermods. Nitisk och samvetsgrann som han var, ville han
skaffa sig förstahandskännedom om vad han var garant för och förklarade
för Landgren att såväl arbete med som inkomster från nästa sommarkurs
kunde han känna sig befriad från.
Efter denna korta, men ändå klargörande inledning kommer såväl Per-
Gunnar Edebalk som jag själv med i handlingen. Vi hade båda börjat läsa
nationalekonomi efter det att Guy Arvidsson hade tillträtt professuren.
Den väldiga studenttillströmningen under 1960-talet hade lett till att
bristen på lärare var så avsevärd, även i nationalekonomi, att Per-Gunnar
och jag hade erbjudits och tacksamt accepterat tjänster vid institutionen.
Detta var på den tid då, enkelt uttryckt, undervisningsresurserna med
automatik anpassades till mängden elever. Det innebar att i takt med
studerandeantalet så växte bland annat anslagen till avlöning av extra
universitetslektorer. Tjänster som sådana ledigförklarades oftast inte utan
tillsattes i praktiken av ämnesrepresentanten, och vid tiden för den händelse
som strax ska beskrivas hade Per-Gunnar och jag utsetts till extra
universitetslektorer av Guy Arvidsson.
Efter att, inför Hermods instundande sommarkurs i nationalekonomi
där han skulle framträda som lärare, ha konfronterats med
kurslitteraturen och i synnerhet dess huvudbok brast det för professor
Arvidsson. Det fanns inte en derivata så långt ögat nådde, vilket i sig
kunde ses som ett utryck för svårt lättsinne, men detta var ändå ett intet
jämfört med frånvaron av en vederhäftig framställning av modern
makroekonomisk för att bara inte tala om mikroekonomisk teori.
Drabbad av denna insikt anropade professorn Per-Gunnar och mig
och vi infann oss på hans ämbetsrum. Där var han, som alltid, knappt
skönjbar i en sky av tobaksdimma vid ett skrivbord med en rad pipor där
på pipskaften ”det vita märket glimmade som ett fågelöga” (Frich, 1966,
s80) eftersom Arvidsson favoriserade märket Dunhill. Han underrättade
oss om att vi samma dags eftermiddag skulle följa med honom till
Malmö för att assistera vid en uppgörelse med Hermods verkställande
direktör Börje Holmberg. Dit åkte vi, med Guy Arvidsson som chaufför
– en stark upplevelse, i professorns första bil, vilken en av institutionens
amanuenser, som av Guy Arvidsson på dunkla grunder ansågs ha förstånd
på bilar, hade hjälpt honom att införskaffa. Det var andra tider,
21