25 år i täten - Lunds universitet

fick betala för att få igenom en offentlig tilläggsförsäkring. Genom att gå
lagstiftningsvägen i stället för avtalsvägen fick därmed även traditionellt
socialdemokratiska väljare, LO-grupperna, en tilläggsförsäkring.
Från slutet av 1960-talet och drygt 20 år framåt genomfördes mer än 50
förändringar av systemet. Samtliga förändringar, med några få undantag,
innebar ”förbättringar” av systemet, dvs. en expansion. Detta gäller t.ex.
pensionstillskotten, som infördes redan innan systemet fyllt 10 år och
som utgick till pensionärer med låg eller ingen ATP. Med detta minskades
försäkringsmässigheten ytterligare och det medförde 100-procentiga
marginaleffekter i låga inkomstlägen. En annan stor ”mellanreform” var
att pensionsåldern sänktes från 67 till 65 år i mitten av 1970-talet.
Vidare avskaffades avgiftsbefrielsen för inkomster över taket, vilket ytterligare
minskade kopplingen mellan förmåner och avgifter, dvs. det som
explicit hade införts för att stärka försäkringsmässigheten. Skälen till
avskaffandet var snarast praktiska – det ansågs administrativt kostsamt att
dela upp lönesumman – och inte principiella / ideologiska. Avskaffandet
väckte inte heller någon politisk strid.
De få undantagen från den expansiva trenden är intressanta. De har
nämligen väckt politisk strid. Ett exempel är att 1980, under en borgerlig
regering, urholkades värdesäkringen genom att pensionerna inte fullt ut
räknades upp med inflationen. I valkampanjen inför 1982 års riksdagsval
lovade socialdemokraterna att återställa värdesäkringen. Socialdemokraterna
vann valet, inledde med en kraftig devalvering, som inte pensionärerna
kompenserades för. Därmed var svekdebatten igång och
socialministern lovade, mot finansministerns vilja, att återställa värdesäkringen
(Feldt, 1991). Före valet stod striden mellan partierna men
hamnade efter valet snarare inom det socialdemokratiska partiet än
mellan partierna.
1999
Folkpensions- och ATP-systemet var ohållbart; antingen väntade kraftiga
avgiftshöjningar eller kraftiga underskott. Indexeringen med priser gjorde
det känsligt för tillväxten i ekonomin. 15- och 30-årsreglerna gav fördelningseffekter
som få ville kännas vid. De subventionerade dessutom
fritid. Vidare är fördelningssystem känsliga för demografiska förändringar.
Den åldrande befolkning vi har och även framgent kommer att ha
– med färre i yrkesverksam ålder bl.a. p.g.a. sjunkande födelsetal, allt
senare arbetsmarknadsinträde och allt tidigare arbetsmarknadsutträde,
88