RELATIVITETSTEORI - (TUTORIAL / F BORG) 1 ... - Saunalahti

adikalt annorlunda än vad kutymen föreskrev. Artikeln från 1905 saknar t ex
litteraturhänvisningar förutom en hänvisning till HA Lorentz (Einstein kände till Lorentz'
arbete från 1895). Artikeln var en analys tour de force av fysikens grunder. Tidens främsta
teoretiker insåg nästan genast alla genialiteten i Einsteins arbete. (Den första som tog kontakt
med Einstein efter publikationen var M Planck, en av fysiken stora gestalter och Einsteins
hjälte.) Trots detta fick Einstein aldrig Nobelpriset för den speciella eller allmänna
relativitetsteorin. (Einstein tilldelades 1921 års Nobelpris år 1922 för sin ljuskvantumhypotes
som han framlade samma år 1905. Hans tredje stora bidrag denna annus mirabilis var
artikeln om Browns rörelse som slutligen övertygade de sista kvarvarande skeptikerna om
atomernas existens.) Den allmänna relativitetsteorin fick en sensationell bekräftelse vid 1919
års solförmörkelse då man mätte ljusets avböjning hos ljus från stjärnor som passerade nära
solranden, vilken förutsades av ART. Händelsen blev en världssensation och gjorde Einstein
till en internationell megastjärna.
Den speciella relativitetsteorin fick stöd i experiment med elektroner. Mass-energi
formeln hade bekräftats omkring 1915. Den främsta orsaken till varför Einstein inte fick
Nobelpriset för relativitetsteorin anses vara att Nobelkommittén anlitade professorn i
oftalmiatrik i Uppsala, Allvar Gullstrand, för att granska teorin. Hans utlåtande var att den
inte är värd ett Nobelpris! (Gullstrand hade själv tilldelats Nobelpriset i medicin 1911,
samma år invaldes han i Nobelkommittén.) Gullstrand missförstod bl a Einsteins analys av
Merkurius' perihelrörelse. Filosofen A Hägerström å sin sida invände mot "logiska luckor" i
Einsteins teori. Kan nämnas att G Nordström var en av dem som nominerade Einstein för
Nobelpriset 1921.
Även i Finland dröjde det innan relativitetsteorin slog rot. Gunnar Nordström (1881-
1923), som blev Finlands främsta expert på relativitetsteorin, disputerade år 1908 (efter
studier i Göttingen) med avhandlingen "Die Energiegleichung für das Elektromagnetische
Feld bewegter Körper" (med prof Hj Tallquist som opponent) utan att nämna Einstein eller
relativitetsteorin. Men redan 1909 höll han ett föredrag om relativitetsteorins grunder ("Rum
och tid enligt Einstein och Minkowski", Finska Vetenskaps-Societens Förhandlingar. LII.
1909-1910. Afd. A. N:o 4). (Biografiska anteckningar om Nordström med biblografiska
uppgifter finns i E Isakssons och R Keskinens artikel, "Gunnar Nordström (1881-1923)",
Arkhimedes 33, no. 2, 1981.) Så sent som 1914 skrev nämnde prof Hj Tallquist en uppsats
om "De fysikaliska förklaringarna av aberrationen" (i "Festskrift tillegnad Anders Donner",
Helsingfors 1915) på 80 sidor med omständiga utvecklingar om "eterns medsläpning" mm.
Problemet utgjorde att förklara aberrationen då man observerade en stjärna med
exv ett vattenfyllt (destillerat vatten!) teleskop. Ifall man naivt kombinerar Bradleys
argument med idén om att vattnet "drar med sig etern" får man att aberrationen ändras i
detta fall i motsats till de experimentella resultaten av bl a Airy från 1871. Använder man
relativitetsprincipen föreligger inga problem. Sett från referenssystemet R' (vagnen i figuren
ovan) kommer strålen från riktning S* (helt enligt Bradleys argument) i vilken man måste
rikta teleskopet för att se stjärnan oberoende om teleskopet är vattenfyllt eller inte.
Diskussionen om den astronomiska aberrationen är ett exempel hur man göra enkla saker
svåra genom att fastna i räknemässiga detaljer (linsernas tjocklek, slipning, osv) och inte se
helheten och de allmänna principerna. Det var detta Poincaré och Lorentz fastnade i vid sina
diskussioner av "första och andra ordningens korrektioner" medan relativitetsteorin löser
problemen i en enda handvändning med några enkla postulat. I sin uppsats ägnar faktiskt