Vatten och andra släckmedel (SRV) [pdf 10 MB]

Om brandgaserna inte är i rörelse blir den maximala
fallängden [d = 0] vid
=
2
0
2
ρ
∆
3
4⋅10 0 ⎛ 0 ρ ⎞
=
⎜
⎟
2 ⎝ 2 2∆
⎠
Fallsträckan är alltså proportionell mot droppens ursprungliga
storlek i kvadrat, se diagram på sid 152. Om brandgaserna rör
sig uppåt blir den faktiska fallängden kortare.
Ytkylning
Det absolut vanligaste sättet att angripa bränder är genom att
spruta vatten direkt på de brinnande bränsleytorna, som kyls
så mycket att de inte längre avger tillräcklig mängd pyrolysgaser.
Denna ytkylning kallas ibland för direkt släckning och
är effektivast mot bränder som är begränsade till enstaka föremål
och där tillgängligheten inte är något problem. Eftersom
detta gäller merparten av alla bränder som räddningstjänsten
agerar mot, blir denna metod också den vanligaste.
Metoden ställer inga större krav på exempelvis vattendropparnas
storlek. De måste dock kunna nå brandhärden och ju
snabbare bränsleytan täcks in, desto snabbare släcks branden.
Det innebär att exempelvis enhetsstrålrör går att använda,
men dimstrålrör är betydligt effektivare då träffbilden är större
och jämnare.
Att ytan måste nås innebär att strålrör med extremt små
droppar är mindre lämpliga, då dropparna riskerar att förångas
innan de hunnit fram. De kan också ha så liten rörelsemängd
att de inte orkar hela vägen fram.
När vattnets sprayas mot den heta ytan, absorberas värme
genom att vattnet värms upp och förångas. Vattnets ångbildningsvärme
är stort, och genom att rätt utnyttja det kan
stora kyleffekter uppnås. En vattenstråle kan dock inte tränga
igenom fasta föremål. Om ytverkan önskas, måste strålföraren
kontinuerligt förflytta sig så att alla ytor som är involverade
i branden kan täckas in. Att bränsleytorna skall täckas
”Rikta strålen mot
lågornas bas” är
en vanlig text på
handbrandsläckare.
Orsaken bakom
uppmaningen är att
släckmedlet ger bäst
ytverkan.
vatten 157