Vatten och andra släckmedel (SRV) [pdf 10 MB]

304 vatten och andra släckmedel
att inerteringsgränsen är temperaturberoende och att temperaturen
är förhöjd inne i det glödande materialet. Glödbränder
kräver därför en avsevärt högre släckkoncentration under lång
tidsperiod. Denna typ av bränder kan liknas vid en kolmila och
är lika svåra att släcka, när de väl har börjat glöda.
Vid släckning av glödande pappersbalar i lastrum med koldioxid
tog det ett dygn för att åtstadkomma släckning med dubbelt så
hög koncentration som inerteringsgränsen vid rumstemperatur.
Med en koldioxidkoncentration 50 % över inerteringsgränsen tog
släckningen två dygn. (Beene & Richards, 1983)
En förutsättning för denna metod är att branden inte orsakats
av självantändning. Lagrat material som självantänt har ju
redan från början visat sig klara av förbränning utan syretillförsel
utifrån.
Under hela släckprocessen måste det finnas beredskap för
oväntade händelser. Allteftersom branden fortgår kan det i
vissa material bildas håligheter där brännbar gas samlas. När
en sådan hålighet rasar samman kan gaserna komma i kontakt
med syre och antändas. Raset kan också innebära att ett moln
av damm virvlar upp. Reaktionen kan då bli tillräcklig för att
taket på en silo skall lyfta eller i värsta fall att silon rämnar.
Vid kolframställning i en mila minskar vedens volym till ungefär
hälften under kolningsprocessen. Milan måste då klubbas ihop
för att inte håligheter skall bildas. Om håligheter ändå skulle
bildas finns risk att milan slår. Det innebär att täckskiktet rasar in.
Luften får då tillträde och lågor slår upp. Detta åtgärdas genom att
håligheten fylls med ved och ytan åter täcks med stybb, varefter
kolningsprocessen fortsätter.