Vatten och andra släckmedel (SRV) [pdf 10 MB]

Med skumvätskeinblandning
används
vattnet som vanligt, men
ger bättre ytverkan.
238 vatten och andra släckmedel
Vid släckning med lättskum behålls och underhålls skumtäcket
tills släckning har säkerställts. Detta kan ta en timme
efter det att fyllningen är klar, beroende på vad som brinner
och glödhärdarnas djup.
När branden är släckt skall lättskummet brytas ner för att
lämplig restvärdesinsats skall kunna genomföras. Detta kan
göras med en brandgasfläkt som förs genom skummet. Fläkten
slår sönder luftbubblorna, som då kollapsar. Spridd vattenstråle
kan också användas, men det tar längre tid och kräver
att vattnet inte ställer till någon skada. Då lättskum normalt
inte är alkoholresistent bryts det effektivt ner med tillsats av
alkohol i vattnet.
Vintertid kan det bildade skummet frysa. Det gäller framförallt
skum med höga expansionstal. Då bryts det ned långsammare
och går inte att blåsa bort.
Andra användnings-
områden för skum
Vid släckning av klass A­bränder fungerar oaspirerat skum
ungefär som rent vatten. Skillnaden är att ytspänningen
sänkts, vilket gör att ytor fuktas effektivare och att vattnet sugs
upp snabbare. Det handlar om att göra vattnet som redan är
effektivt ännu effektivare.
Vid brand i gummidäck är släckning med skum, eller med
vatten med ytspänningssänkande medel, snabbare än släckning
med rent vatten. Även vid brand i fibrösa material är
vatten med skumvätskeinblandning effektivare än rent vatten.
Det innebär att eftersläckningsarbetet blir snabbare om
ytspänningssänkande medel används i vattnet för att slå ner en
vindsbrand eller för att släcka en containerbrand.
Beträffande traditionella rökdykarinsatser mot vanliga
rumsbränder, finns studier som hävdar att släckning med tillsats
av ytspänningssänkande medel blir effektivare än med
vanligt vatten (Gravestock, 1998; de Vries, 2000). Det finns
också studier av rumsbränder med träbränsle där det inte kunnat
påvisas någon signifikant bättre släckeffekt med skumtillsats
i vattnet (Bosley, 1998; Madrzykowski & Stroup, 1998).