Vatten och andra släckmedel (SRV) [pdf 10 MB]

178 vatten och andra släckmedel
Vid en industribrand i en anläggning för ytbehandling av plast-
och metaller i Anderstorp 1987 innehöll den brinnande byggnaden
en hel del plast och starkt sura och metallhaltiga behandlingsbad.
Släckinsatsen tog fem timmar och stora mängder vatten och
skumvätska gick åt. Via golvbrunnar rann förorenat släckvatten
till ett internt reningsverk som bräddades och 30 m 3 rann ut i en
bäck innan flödet stoppades. Då hade pH-värdet redan sjunkit till
3,2 varför bäcken kalkades. Det övriga släckvattnet, som lämnade
byggnaden via dörrar och ett hål i betongplattan förorenade
marken. Störst koncentrationer uppmättes i rörgravar, där alltså
genomsläppligheten i marken varit större. (Stridsman m.fl. 1999)
Vid en brand 1990 i ett torvlager i Uppsala förbrukades 70 000 m 3
vatten under första veckan och därefter 2000 m 3 per dygn. Insatsen
pågick cirka hundra dygn och under denna tid åtgick även ca 40
ton skumvätska. Då torven i sig inte är särskilt giftig leddes första
veckans spillvatten ut i Fyrisån. Dock förde vattnet med sig stora
mängder organiskt material, varför dagvattnet kopplades in på
avloppsnätet och kunde tas om hand i reningsverket. Första veckans
spillvatten gav ungefär 300 ton COD, kemiskt syreförbrukande
material, att jämföra med åns normala årstransport om 8000 ton
COD. (Stridsman m.fl. 1999)
En annan ytbehandlingsindustri var inblandad i en brand i Mörbylånga
1992. Vid släckarbetet minimerades vattenanvändningen i
den byggnadsdel som innehöll syra- och cyanidhaltiga behandlingsbad.
Därmed uppstod små mängder spillvatten, som kunde
hållas kvar i det interna reningsverket. Däremot innehöll brandgaserna
höga halter av bland annat cyanid. För övriga byggnadsdelar
leddes vattnet via dagvattenledningar direkt ut i havet där inga
skador upptäcktes. Däremot, när dagvattenbrunnarna sattes igen
efter en tid och spillvattnet via ytavrinning nådde en åker, förstördes
sådden på ett par tusen kvadratmeter. (Stridsman m.fl. 1999)