Modern Svensk Äggproduktion - Fjäderfäcentrum

tom är ingången till krävan stängd och fodret passerar direkt
ned i magen.
Efter foderstrupen och krävan kommer fodret portionsvis
ner i den spolformade körtelmagen, vars vägg är rik på
körtlar som producerar magsaft (saltsyra) och enzymer.
Här sänks pH-värdet kraftigt till 1,5–2,0. Efter en kort tid
i körtelmagen går fodret vidare till muskelmagen. Den är
försedd med mycket kraftig glatt muskulatur och dess vägg
producerar ett sekret som snabbt stelnar i den sura miljön.
Det bildar en s.k. rivhinna som är sträv och hård som sandpapper.
I muskelmagen mals fodret tack vara starka muskelsammandragningar
och den sträva hinnan.
För att ytterligare öka malningseffekten, särskilt av hela
frön, sväljer många fåglar ned grus som stannar i muskelmagen.
Om hönan får tillräckligt grovt foder ökar musklerna
kring muskelmagen i storlek. Fodret blandas med
saltsyran och enzymerna och nedbrytningen startar. Fodret
pressas tillbaka till körtelmagen flera gånger per minut,
tills det är tillräckligt nedbrutet för att kunna passera vidare
till tunntarmen.
I tunntarmen, som är ca 100 cm lång, tillförs mer enzymer
från galla, bukspott och tarmsaft. Tack vare bukspottets
buffrande verkan höjs nu pH-värdet till 6–7.
Enzymerna bryter ned fodret så att näringsämnena kan tas
upp i tunntarmen, där det huvudsakliga näringsupptaget
sker. Gallan hjälper till att bryta ned fettet i fodret. Vid
gränsen mellan tunntarm och grovtarm har fåglar två
blindtarmar, som hos hönsen är välutvecklade. Öppningarna
till blindtarmarna är trånga och försedda med papiller
vilket gör att endast små foderpartiklar kan komma in. I
blindtarmarna finns mikroorganismer som hjälper till att
bryta ned födan. Vid nedbrytningen bildas flyktiga fettsyror
som tas upp i blodet genom blindtarmarnas väggar, ungefär
som i kons våm. Med hjälp av mikroorganismerna
kan fågeln utnyttja den sista näringen i fodret.
Grovtarmen är kort och rak, endast 5–6 cm hos en fullvuxen
höna, och mynnar i kloaken. I grovtarmen sker det
slutliga upptaget av vatten och mineraler. I kloaken blandas
träckens innehåll med urin. Fåglar saknar urinblåsa och
urinen förs via urinledarna ned i kloaken. Urinen består av
urinsyra och är vit till färgen.
Kloaken är den gemensamma mynningen för ändtarm,
urinledare och äggledare resp. sädesledare. Från kloakens
övre del utgår ett säckliknande organ som kallas kloakbursan
eller Bursa Fabricii. Detta organ har en viktig roll
i immunförsvaret. Kloakens mynning vid hudytan stängs
av en kraftig ringmuskel.
Blindtarmarna hos många fåglar fylls och töms på alldeles
speciellt sätt. Från tunntarmen går allt material ner i
tjocktarmen. Samtidigt pågår en nästan kontinuerlig transport
av vätska mot blindtarmarna från kloaken. Den vätskan
består av urin och går alltså i motsatt riktning, mot
tarminnehållet. Urinen tvättar ut finfördelat material från
tarminnehållet och för det längs grovtarmens vägg upp mot
26
tunntarmen. Dess öppning är dock stängd för passage bakifrån
så det finfördelade materialet pressas därför in i
blindtarmarna. De grövre partiklarna hindras mekaniskt
från att följa med och avges med träcken. Träck avges ca
15 gånger per dygn.
Blindtarmarna tar alltså emot de mest finmalda och lättsmälta
foderpartiklarna och mikroorganismerna kan snabbt
angripa dem. Med urinen kommer också kväve i form av
urinsyra som mikroorganismerna kan utnyttja i blindtarmarna.
Genom återflödet kan fågeln även utnyttja olika
salter och mineraler liksom vatten vid behov. Hos hönsen
kan flödet av urin från kloaken till blindtarmarna variera
mellan några få procent och ända upp till hälften av dygnsproduktionen.
Det sker mer effektivt när protein- och kvävehalten
är låg i fodret.
Blindtarmarna töms på ca halva sitt innehåll en till två
gånger per dygn. Det behöver ju finnas mikroorganismer
kvar för att ta hand om det nya fodret. Blindtarmsinnehållet
är smetigt, ljus- till mörkbrunt till färgen och skiljs lätt
från övrig träck.
Äggproduktion
Till skillnad från däggdjuren utvecklar de flesta hönkycklingar
endast en äggstock, äggledare och skalkörtel, i allmänhet
den vänstra. Den högra förblir outvecklad.
De honliga könsorganen
En könsmogen äggstock innehåller ett stort antal äggulor
i olika utvecklingsstadier. Äggulan är en follikel, en äggcell,
med ett stort lager näring till fostret. De fem sex största
folliklarna har en utvecklingsnivå som är förskjuten
ungefär ett dygn i förhållande till varandra. De representerar
den närmaste veckans äggproduktion. Utöver dessa
finns ca 2 000 för ögat synliga äggulor och ungefär 12 000
av mikroskopisk storlek. Endast några hundra av alla dessa
äggceller kommer att bli färdiga ägg. De är omgivna av en
kärlrik hinna som brister då ägget lämnar äggstocken.
Vid ägglossningen avges äggcellen med sin gula och
fångas upp av äggledartratten, en trattformig öppning med
tunn vägg och fransade kanter. Därefter förs den in i äggledaren
som den långsamt passerar igenom. Om ägget ska
befruktas ska det ske i början av äggledaren, för därefter
börjar äggvitan läggas på. Unga hönor kan ibland släppa
två gulor samtidigt vilket resulterar i ägg med två gulor.
När äggvitan anlagras runt gulan har den till en början
endast halva den slutliga volymen. En lika stor mängd vatten
tillförs senare. Utanpå äggvitan läggs två skalhinnor,
som huvudsakligen består av ett protein, keratin. Den inre
hinnan anläggs först och är 1/3 så tjock som den yttre. De
två skalhinnorna bildar efter värpning luftblåsan i äggets
tjockända. Det tar ca 3 timmar att anlägga äggvitan och en
timme och 15 minuter att bilda skalhinnorna.
Därefter kommer ägget ner i skalkörteln där skalet bildas.
Men innan skalet börjar bildas pumpas det in vatten