Hundliv i USA - Nina Hjelmgren

Samma kväll vi kom hem med valpen, ringde hyresvärdens fru på dörren för att
tillsammans med de två söta döttrarna titta på den. De tyckte att valpen var så
pass gullig att de till och med ringde till sina vänner, så att de också skulle
komma och titta. Nästa dag kryllade det av ungar och mammor som skulle titta på
valpen, Petter funderade på att ta inträde.
Alla var som en enda stor, lycklig familj, som älskade valpen.
Tills hyresvärden den fjärde dagen höll på att gå upp i atomer av svartsjuka.
Han var van vid att frun och döttrarna med tindrande ögon väntade på honom när
han kom hem från arbetet på advokatbyrån och bara älskade honom dagarna i
ända. Nu var det alldeles tyst när han klev över tröskeln och han kände sig
övergiven. Förmodligen önskade han valpen åt fanders, men det kunde han ju inte
säga, utan att göra sina små gulliga, blåögda döttrar väldigt ledsna.
Då flög fan honom.
Han sa till sin fru att han aldrig hade tillåtit hyresgästerna att skaffa hund och nu
när de gjort det i alla fall, måste de betala ny heltäckningsmatta som låg i varenda
skrymsle i hela lägenheten, till och med på toaletten, eftersom valpen skulle
förstöra den.
- Det får du säga själv, sa frun som inte var van vid att säga mot sin man.
Sagt och gjort. De ringde på och kom upp till oss, som trodde öronen skulle
ramla av när hyresvärden stod där och sa det han sa. Hyresvärdens fru var
alldeles tyst, den falska skatan, det var ju hon som sagt det var OK att köpa hund.
Nu var det inte första gången som hyresvärden försökte lura oss. Det dröjde
något år innan vi upptäckte att vi betalade hyresvärdens elräkning. För att inte
tala om gasräkningen! Det hade hyresvärden utnyttjat hela vintern, när han
värmde upp vattnet i poolen så att det blev lika varmt där som i ett badkar. Gissa
vem som betalade det åt honom?
Så vi hade fått nog av hyresvärden. Det här med valpen blev droppen.
- Nej, valpen kommer inte att förstöra någon matta. Vi kommer att bära honom
till dess att vi flyttar om en månad, sa jag och plockade upp valpen i famnen.
- Vi säger alltså upp oss, förtydligade Claes.
Hyresvärden stammade och sa något om att det nog skulle bli svårt för oss att
hitta någonstans att bo, det var inte så många hyresvärdar som tillät sina
hyresgäster att ha hund.
- Det är ett praktiskt problem, sa jag som inte alls tänkte gå runt och bära på den
ludna 2-kilos klimpen och log åt tanken på dem där nere som försökte höra om
han tassade på golvet.
- Vill ni ha vår uppsägning skriftligt också, eller räcker det med den här muntliga?
Hyresvärdens fru var likblek och de söta döttrarna grät. De skulle inte längre
vara del av vårt hundliv. Och tur var det. I alla fall för oss.
14