Hundliv i USA - Nina Hjelmgren

- Jo, de är ju bara valpar, svarade han utan överdriven övertygelse i rösten.
Jag tog av Ginger kopplet och släppte in henne i trädgården där den aningslöse
och lycklige Cisco tog emot ytterligare en tik. Han var väldigt generös, trots att
det började bli sent på kvällen, och lät de unga damerna syna hans hus.
Hundarna åt inte upp varandra. Utan fortsatte att försiktigt nosa på varandra
och runtomkring i huset. Vi lät dem vara ifred.
Annchi iakttog skådespelet innan hon tog ned suffletten på Mustangen och åkte
hem.
- Sov gott, ropade hon i mörkret och vinkade.
Först då kände jag hur genomtrött jag var. Det var säkert hon också.
Claes och jag gick in i köket. Jag lutade mig mot kylskåpsdörren och skönk ner
på köksgolvet. Och började gråta hejdlöst. Tårarna rann nedför kinderna.
- Vad gör vi nu, undrade jag utan att ha ett riktigt svar och tittade på Claes
aningen desperat.
Jag hade tagit mig vatten över huvudet, det var inte tu tal om annat. När jag satt
där som en våt pöl på köksgolvet, kände jag mig väldigt liten. Utan en aning om
vad som skulle hända nu då.
Men vad skulle jag ha gjort? Bara tittat åt ett annat håll som alla andra och
fortsatt att köra rakt fram. Nej, det var inget alternativ. Inte för Claes heller.
Det kändes tungt.
Claes ställde upp. Jag brukar gnälla på att han inte gör något, hjälper till
hemma och sånt där annat klassiskt tjafs. Men han ställer upp i lägen som verkar
omöjliga. Bäst är han på att fixa sånt, som inte gäller honom. När något han
definitivt inte valt, bara ramlat ner i knät. Claes är bra på att stå mitt i skiten när
det brinner runtomkring. Småproblem är han tämligen usel på, ibland tror jag inte
att han ens märker dem.
Just den här dagen var det guld värt att ha honom i ryggen. Jag visste inte alls
vad jag skulle göra, när jag väl var hemma.
Vi hjälptes åt att ta en natt, en dag, i sänder.
Hade någon kikat in genom fönstret den första natten, hade vilken utomstående
som helst förmodligen trott att vi var galna. För där låg vi i varsitt rum med varsin
hund. Vi fick för oss att det var bäst så. Den påkörda tiken skulle få lugn och ro
och låg hos Petter, som säkert inte sov en blund av oro för det skadade djuret.
Cisco fick vara kung som vanligt och sov i vår stora vattensäng, men med stängd
dörr så att han inte riskerade bli anfallen av den något ilskna Ginger. Claes sov på
soffan i vardagsrummet med henne på golvet.
Sov och sov. Han hade också respekt för det okända djuret. Det är ju trots allt
så, att käft med tänder kan bitas.
Det var nog bara jag och Cisco som sov den natten.
46