Hundliv i USA - Nina Hjelmgren

mycket väl att timmen var slagen då. Vi, eller mest jag, hade i flera år pratat om
att skaffa hund och letat på hundgårdar för övergivna djur den senaste tiden. Vi
hade bestämt att Petter måste bli 12 innan han kunde vara med och dela ansvaret
för att ha hund.
Jag hade slunkit in i djuraffären förut, och tyckt synd om djuren i buren. Den
här gången var annorlunda. Det var något speciellt med den här valpen.
Claes kom till djuraffären och höll vänligt med om att valpen var bedårande.
- Kan vi inte sova på saken till imorgon, undrade han försiktigt.
Blev man tonåring på 1960-talet vet man att majoriteten bestämmer, men att
tiden kan verka för ens fördel, så det gäller att sega på beslutet. Både Petter och
jag höll i god familjedemokratisk ordning med om att det lät rimligt, även om vi
tyckte synd om valpen som tvingades till ännu en natt på gallret i buren.
Då hände något som aldrig inträffat i den affären förut.
Bara en halvtimme senare, strax före stängningsdags, kom några andra som
ville köpa just den valpen. Det unga paret skulle till att betala för den, när
expediten kom ihåg att jag vänt om i dörren och återvänt för att lämna vårt
telefonnummer.
- Om någon skulle komma, vill vi ha första tjing på valpen, sa jag innan vi
slutligen gick.
Gissa om hela huset vändes upp och ned när de ringde från djuraffären. Jag var
ute i trädgården när Claes hojtade genom fönstret, det var han som svarat.
- Det är ett par där nu som vill köpa valpen.
De hade redan ringt en gång från djuraffären, men då var jag inte hemma. Claes
hade förhalat försäljningen med vänliga ord och pittoresk engelsk accent som lät
förtroendegivande brittisk. Nu ringde de igen, det unga paret väntade på besked.
Spänningen låg som ett täcke i luften. Jag hade just parkerat bilen och var på väg
mot dörren. Petter mötte mig med skräck i blicken.
- Vad ska jag säga? undrade Claes.
- Att vi kommer, hojtade Petter och jag ikapp när vi stötte ihop i dörren.
Vi var redan på väg. Claes hade inte en chans att säga nej, det visste han, och
gick istället och satte sig bakom ratten när han meddelat att vi var på väg.
Valpen hade bott i affären i fyra dagar. Det påstods att han kom från en
uppfödare i grannstaden som var bekant med affärsinnehavarinnan. Hon skulle
minsann inte sälja valpar som fraktats på trånga lastbilar utan mat och vatten över
halva Amerika från de där vidriga profitställena i Kansas och andra håll i
mellanvästern som håller på med djurplågeri, snäste hon klart upprörd vid en
försiktig undran.
Så blev vi med valp, vilket bara var början på vårt hundliv i USA.
- Vad gör vi nu? undrade Claes när vi stod på gatan utanför djuraffären med
valpen i ena handen och en plastpåse i den andra med koppel, mat och vitaminer.
Och ett gratisbesök till veterinären. Ångervecka ingick. Om veterinären, som
samarbetade med djuraffären, hittade något fel på valpen.
5