Hundliv i USA - Nina Hjelmgren

KAPITEL 1
BIL OCH JYCKE PÅ KONTOKORT
Claes hade inte en chans att säga nej när jag satte min plan i verket.
Det var en fin dag, solen sken som den brukade i södra Kalifornien, men det var
faktiskt lite kallt. Jag hade parkerat den vita Forden på Mission, en tvärgata till
huvudgatan i South Pasadena, och skulle lämna reportagebilderna från
Margaretha Sjödins senaste vernissage till framkallning. Filmrullarna låg i
jeansfickan, men innan jag gick till fotoaffären, slank jag in i djuraffären som låg
vägg-i-vägg.
Till vänster om ingången låg ormarna och ömsade skinn. Jag har en inbyggd
skräck för ormar, men kunde inte låta bli att titta åt det hållet i alla fall. Nej, de
gömde sig fortfarande i värmen. Bredvid kaninerna, längst ner i en bur till höger
om dörren, satt en liten varelse som bara genom sitt väsen tydligt visade vad han
ville, redan vid åtta veckors ålder. Han såg ut som en liten nallebjörn, pälsen var
rödbrun och mjuk, valpen lade huvudet på sned och lyssnade, plirade med ögonen
och såg mig stint i ögonen när han krafsade med högertassen mot gallret. Jag
hukade mig ned och kelade med honom. Efter en stund tröttnade han och gick
nonchalant och lade sig i en rund hög. Jag gick fram till disken.
- Hur mycket kostar valpen i buren längst ner?
Vi var luspanka, men jag frågade ändå.
- 395 dollar.
Jag såg skylten vid kassa-apparaten, jodå, de tog American Express. "Kunde
man köpa bil med betalkort, kan man väl köpa hund", tänkte jag.
Vi hade köpt Forden dagen efter den stora finalen i amerikansk fotboll, dagen
då Amerika sitter som fastklistrad framför teveapparaterna. Försäljningssiffrorna
hos bilhandlarna hade dunkat i botten vilket vi inte hade en aning om,
bilförsäljaren var bara tvungen att sälja några begagnade bilar. Vi gjorde tämligen
aningslösa en jättebra bilaffär. Med American Express i handen. Och några
osålda aktier i Sverige. Vi tvingade till och med till oss en nybilsgaranti på den
gamla häcken. Tur var det, den datoriserade bensinpumpen gick sönder på vägen
hem...
Petter, som hunnit bli 12, bara fnittrade förtjust när jag hämtade honom efter
skolan för att titta på valpen. Han ville inte släppa det mjuka knytet och tyckte
väldigt synd om valpen som skulle tillbaka in i buren, om vi inte köpte den.
Vilken pappa skulle kunna säga nej till sin son i det läget?
Hemma på köksbordet låg en lapp till Claes. "Vi är i djuraffären och tittar på
världens gulligaste valp. Kan du inte komma dit?" Förmodligen visste Claes
4