Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Vi parkerade bilen. Det var svårt att fånga hunden, han var rädd. Men trots allt<br />
lite nyfiken och vände sig om när vi lockade efter honom. Och så var han törstig.<br />
Jag hämtade en skål med vatten på besinmacken i korsningen. När schäferhannen<br />
kom fram till mig, satte jag klänningsskärpet runt halsen på honom, som ett<br />
koppel. Han gick snällt med mig och Claes till ett söndagsöppet kafé bredvid<br />
tvättomaten, därifrån vi ringde till hundfångaren som skulle komma om bara en<br />
liten stund. Claes, som inte alltid lyckades så bra med att verka totalt ointresserad<br />
av hundar, tyckte synd om det bortsprungna djuret. Jycken verkade hungrig, så<br />
Claes åkte och köpte torrfoder.<br />
Schäferhannen nafsade Claes i handen som tack för maten ...<br />
Två TIMMAR senare dök hundfångaren upp och tog med den stackars jycken<br />
till hundgården. Där fick han vara i en vecka, i väntan på att någon skulle söka<br />
rätt på honom. Men det var ingen som saknade honom. Så han avlivades. De på<br />
hundgården påstod att schäfern var lite folkilsken och att det inte skulle gå att<br />
hitta ett nytt hem åt honom.<br />
Jag grät när jag hörde det. Det var klart att det skulle gå att hitta ett nytt hem åt<br />
honom. Om man bara hade lite tålamod, letade lite längre och gav jycken en<br />
chans. Vi kunde tyvärr inte ta hand om honom själva, eftersom vi redan hade den<br />
manlige valpen där hemma. Jag var rädd att de skulle slåss ordentligt och ville<br />
inte riskera att den lille skulle bli biten, han var rätt kaxig och skulle kanske inte<br />
förstå att han skulle ge sig för den mycket större hunden. Inte hemma hos sig<br />
själv! Dessutom skulle inte Petter klara av att ha en så stor hund, det var knappt<br />
han klarade av "hårpåsen".<br />
Claes var nog lättad. Han litade inte riktigt på vad jag kunde hitta på och visste<br />
att jag mjuknade lätt för djur som det var synd om på något sätt. Han påminner<br />
fortfarande om den där dagen vi hade en bortsprungen kanin, en sköldpadda och<br />
två byrackor som trängdes i trädgården innan vi hittade deras ägare igen.<br />
Cisco hittade sina egna kompisar. En dag när han och jag var på tidig<br />
morgontur, mötte vi en lös hund som visade sig bo runt hörnet. Tiken hade varit<br />
herrelös och bott på gatan rätt länge, när hennes nya matte tog hand om henne.<br />
Hunden hade varit svart av smuts och olja och det kryllade ohyra i pälsen, hon<br />
var lite blodig också och hade tydligen fött valpar ganska nyligen. Hennes nya<br />
matte Jill letade i timmar efter valparna, men hittade dem inte. Nu hade tiken bott<br />
hos Jill i flera månader och såg ut att trivas som en drottning. Pälsen var vit och<br />
grann. Mitty, som tiken hette, började till och med bli tjock. Vi kallade henne<br />
kossan.<br />
Jill lät Mitty springa lös, hon var ju ändå van vid det. Så när Mitty fick lust att<br />
leka med Cisco, sprang hon helt enkelt runt hörnan och knackade på dörren. Det<br />
är sant, hon gjorde faktiskt det. Första gången jag hörde det, lät det precis som<br />
om någon knackade på dörren och förvånat tittade jag på Mitty, som nöjd satt vid<br />
dörren och väntade på att få komma in.<br />
26
Change language