Hundliv i USA - Nina Hjelmgren

KAPITEL 12
CABBAD MUSTANG GENOM ÖKNEN
När Cisco var drygt ett år, åkte jag på reportageresa till Arizona i en vecka och
lämnade Claes och Petter ensamma med jycken. Egentligen skulle Claes följt med
på resan till en turistranch i Tuscon och Ray hade lovat ta hand om Petter och
valpen. Men jag blev sur på Claes dagen innan vi skulle åka.
- Du får inte följa med, meddelade jag tjurigt.
- Jag vill inte följa med, svarade han ännu tjurigare.
Så fort jag åkt, tog Cisco över. Första kvällen åt han upp Claes pizza. Jycken
satte sig helt sonika på Claes stol när han gick ut i köket, lade framtassarna på
varsin sida om tallriken, böjde på halsen och åt.
Valpen hade aldrig tagit något från bordet förut. Det var inget snack om saken,
Cisco var också tjurig och ställde sig alltid på sin mattes sida, när han inte stod på
sin egen. Man brukar säga att hundar gör allt för att tillfredsställa sina ägare. Inte
Cisco. Han gjorde allt för att tillfredsställa sig själv.
Jag lockade med mig fotografen Anchi istället och hyrde en 5 liters Mustang
med soltak för färden genom öknen. När vi passerade Palm Springs, lär en större
jordbävning haft sitt epicenter just där. Det märkte inte vi alls, förmodligen alltför
upptagna av att gapa ikapp med musiken på rockn´n roll stationen vi rattat in.
Vinden ven och öronen fylldes av sand. Det var måttligt mysigt med suffletten
nedfälld, men det erkände vi inte för varandra. Imagen var viktigare och var man
Thelma & Louise, så var man!
Imagen och det svenska körkortet räddade oss säkert från fortkörningsböter,
när en lokal polis körde ikapp. Annchi satt bakom ratten.
- Förlåt konstapeln, men jag måste ha fått en tillfällig sinnesförvirring och kört
lika fort som på en svensk motorväg, sa hon och tog långsamt av sig
solglasögonen innan hon spärrade sina blå i polismannen.
Han förstod så väl. Och så körde vi vidare. I 90 istället för 130. I tio minuter.
När vi stannade för att tanka någon timme senare, undrade några killar som sett
att vi stoppats av polisen hur det gått.
- Bra, svarade Annchi.
- Inga böter?
- Nej, inga böter.
- Typiskt, suckade de över den uppenbara orättvisan.
Vid en sjö mitt i öknen passerade vi lummiga apelsinodlingar. Av någon
anledning blir det som är grönt ännu mustigare ute i öknen. Under dagen bländar
den skarpa solen markens fynd, men i den mjuka solnedgången avslöjas varenda
nyans. Vi körde som genom en blomsterbädd av sammet, det var vår efter en
regnig vinter som givit varenda rot näring.
34