Hundliv i USA - Nina Hjelmgren

lind. Jag brukade ta hand om henne när Alma och hennes man reste bort. Jycken
fick vara kvar hemma då, hon låg nästan alltid under bordet i alla fall och var
förmodligen lyckligast med det. Cisco försökte uppvakta henne, men den lilla
pudeln bara bet efter honom så mycket hon kunde med de få gaddar hon hade
kvar. Men han var manligt fåfäng och gav sig inte.
Vi ringde till Chester, Almas man och han tog jycken under armen och kom
över. Det var ju lika bra att vi åt middag tillsammans, Janne stannade också.
Det var gruvligt gott att vara hemma igen.
När de åkt, kröp jag upp i soffan. Cisco hoppade upp och lade sig tätt bredvid
och ville bara bli klappad på magen. Svartingarna låg nedanför och verkade
nöjda.
Jo, jag tyckte också att det var skönt att vara hemma igen. Jag tycker inte om
att åka bort, om inte allting är bra hemma. Och det var det inte när jag åkte. Vi
låg där i en soffhög och slickade varandras sår.
Nästa morgon låg alla hundarna i sängen. Jag hade inte märkt när även
Svartingarna glidit upp och lagt sig på varsin sida om mig. De låg där som
bokstöd, jag kom ingenstans. Inte ens Kungen rörde sig, ögonbrynet ovanför ena
ögat hoppade en aning. Han hade koll över läget och tolererade uppenbart
Svartingarnas egenmäktiga förfarande. För den här gången.
Efter morgonrundan satt jag åter vid skrivbordet, Cisco låg bredvid och tittade
ut genom fönstret. Förut stod en fåtölj där som han hoppade upp i så han såg ut.
Men jag hade möblerat om och ställt skrivbordet framför fönstret. Så då fick han
ligga där istället, till höger om datorn.
Svartingarna jagade varandra i trädgården. Allt var som vanligt igen. Dammet
yrde. Och jag klippte band till radioreportaget från Cancun.
Vi hade vid det här laget lärt oss att man aldrig kan räkna ut någonting när man
skaffar hund. Det finns inga genvägar. Även om man i USA försöker sig på
några. Som att kastrera sina hundar.
- Springer han inte bort, undrade några och påstod att alla hanhundar jämt gör det.
- Han blir mycket enklare att hantera, om du kastrerar honom, förklarade de även
om jag bedyrade att han inte alls sprang bort hela tiden eller verkade oprovocerat
aggressiv. Man får ju faktiskt lära sig att respektera djuret också, påstod jag utan
att få gensvar. Hanhundar med testiklar vara bara besvärliga och tikar som löpte
kladdiga. Lika bra att kastrera dem.
Ändå satt jag där och funderade på vad vi skulle göra. Satellitledningarna över
Atlanten var emellanåt ockuperad av detta delikata ämne.
- Kastrera? Frågade Claes med en något ljusare stämma, tyckte jag.
- Varför det?
- Den som tar hand om Svartingarna kommer ju ändå att kastrera dom, och då
kanske det är lika bra att göra det när tiden passar deras biologiska utveckling
mest. Och veterinären påstår att det är när de är omkring 7 månader, innan de
löper första gången.
68