Hundliv i USA - Nina Hjelmgren

Jag lyfte den skadade hunden försiktigt och lade henne på passagerarsätet och
knödde in mig bredvid.
- Fattar du någonting, undrade jag och tittade på Annchi.
- Kärringen ljuger. Hunden kan ju inte ha ramlat ut genom fönstret, det låter ju
inte klokt. Har du hört talas om att en hund ramlar ut genom ett bilfönster?
Annchi körde av vid nästa avfart, vid bensinstationen fanns en mynttelefon.
Under tiden som jag ringde till veterinär, fällde Annchi upp Mustangens sufflett.
Den hysteriska kvinnan skakade i hela kroppen när hon lastade in torrfoder och
koppel, ett rosa till den ena och turkost till den andra. Hon hade papper på
hundarna också, från hundstallet.
De hade hittats som valpar i en kartong i en gathörna i Phoenix. Kvinnan och
hennes familj hade adopterat dem för 50 dollar styck och döpt dem till Tascha
och Ginger. Nu hade hon alltså tänkt lämna tillbaka tikarna till hundstallet för
övergivna djur. Hon var uppriktigt ledsen.
Den skadade hunden låg tyst i framsätet. Hennes syster ylade förtvivlat när hon
lyftes in i baksätet. Hon var jätterädd och skulle i sitt unga liv på ett dramatiskt
sätt byta tillvaro igen. Nej, det var ingen som visste vad som skulle hända henne.
Innan vi skildes, tömde kvinnan både sin plånbok och sina fickor och gav mig
56 dollar.
- Det är allt jag har. Hoppas att det räcker till en del hos veterinären, sa hon innan
hon åkte iväg. Tårarna rann nedför hennes kinder.
Annchi och jag tittade på varandra.
- Jaha, konstaterade vi bara och börja leta efter djursjukhuset.
Vi åkte vilse. Ingen av oss hade varit i Phoenix förut. Dessutom upptäckte vi att
luftkonditioneringen i den läckra Mustangen var trasig. Bilen blev en ugn med
den svarta suffletten uppfälld, enda räddningen var att veva ner fönsterrutorna.
Men bara lite, så att inte hundarna ramlade ut igen.....
Det började bli lagom läckert med en Mustang cabriolet. I det här läget hade
den gamle Forden där hemma varit betydligt bekvämare.
Min koncentration var som bortblåst och jag var en urusel kartläsare. När vi
irrat runt i Phoenix lite för länge, frågade Annchi till slut några brandsoldater i en
brandbil som stannat till vid rödljuset, om de visste vägen.
- Vi har en skadad hund i bilen, vädjade hon.
Jodå, de visste precis vart vi skulle och Annchi fick begriplig vägbeskrivning.
Framme vid djursjukhuset väntade personalen med bår. De tejpade nosen på
skadade Tascha och rullade in henne för undersökning.
Kvar i baksätet satt den skräckslagna systern, som tillsammans med Annchi höll
på att svettas ihjäl i den stekheta bilen, det var 40 grader varmt ute. I skuggan.
- Jag kör runt lite, så vinden fläktar genom fönstret, sa Annchi och for sen iväg
runt Phoenix med en arg hund i baksätet. Det var en syn för gudar.
Under tiden ringde jag hem. Tack och lov var telefonsvararen på.
40