Hundliv i USA - Nina Hjelmgren

Jag gjorde som Charlotte sa. Ray bodde dessutom hemma hos sin syster efter
ett sprucket samboförhållande och längtade efter att vara ensam ett tag. Det sa
han i alla fall och lovade att komma i god tid innan jag skulle till flygplatsen.
Men hans längtan efter ensamhet var en lögn och löftet om att komma innan jag
for en illusion.
När jag tog fram resväskan, började jyckarna vandra vankelmodigt efter mig.
Jag fylldes av samvetskval och kände hur hjärtat knöt sig. Till och med Dorothy
försökte vara deltagande, när hon ringde.
- Du ska ju bara vara borta i fem dagar, hur mycket kan hända på den korta tiden,
undrade hon aningslöst innan hon önskade trevlig resa och lade på luren.
När jag packat klart, satte jag mig på verandan och väntade på Ray. Jyckarna
bevakade mig intensivt. Telefonen ringde igen.
- Jag är på väg, meddelade Ray.
- Jag är där om tio minuter.
Det var han inte alls. Han hade inte ens kommit innan taxin väntade utanför
dörren. Jag hade varit ekonomisk och beställt en sån där taxi som man samåker i
och kunde ju inte be dem vänta, utan var tvungen att gå. Annars riskerade jag att
missa flyget och inte komma iväg alls. Jag hörde hur jyckarna ylade förtvivlat när
jag stängde ytterdörren bakom mig. Hjärtat värkte.
"Jävla Ray", tänkte jag. Han hade ju lovat att komma i tid, det var just det här
jag ville undvika, att skapa onödig stress hos de arma liven! Det var första gången
jag lämnade svartingarna längre än för bara ett par timmar. Claes eller Petter hade
ju kommit så småningom och tröstat Cisco förut.
Nu hade han ingen.
När jag kom till flygplatsen, visade det sig att planet var försenat några timmar,
men det fick jag veta först efter det att jag checkat in resväskan och inte längre
hade någon möjlighet att boka om flyget. Eftersom jag redan var på ett uruselt
humör, skällde jag ut mannen bakom disken som inte påverkades ett dugg av min
ilska.
- Utgång 58, sa han kallt och räckte över ett boarding-kort.
Hemma var det ingen som svarade. Ray hade fortfarande inte kommit. Han
hade inte ens kommit innan det var dags att gå ombord det försenade flyget till
Cancun.
Jag var måttligt förtjust över att vara på väg.
Någonstans över djungeln insåg jag att jag trots allt var tvungen att lita på Ray.
Det fanns ingenting jag kunde göra åt det jag lämnade bakom mig i alla fall.
Nästa morgon vaknade jag redan halv fem och var klarvaken. Jag hängde
kameran på axeln och följde barfota sandstranden österut i ett par timmar innan
jag stannade till på Sheraton och åt frukost.
Det var lyxliv, det!
Hemma tuggade jyckarna på vattensängen, men det var jag lyckligt ovetande
om.
62