Hundliv i USA - Nina Hjelmgren

vågade inte gå över tröskeln, den första chocken fick lägga sig först, jag bara stod
där och lutade mig mot dörröppningen.
Allt jag såg var konfetti. Och tre glada hundar som rusade fram till mig. Eller
var det så, att Cisco höll sig lite i bakgrunden, nej, det var nog bara som jag
inbillade mig.
Runt hörnan hittade jag den tomma och söndertuggade tidningskorgen. Och
ännu mer söndertuggat papper. Golvet i arbetsrummet var även det täckt av
konfetti. Och hallen. De hade till och med lyckats smula sönder A-M delen av
Los Angeles decimetertjocka telefonkatalog!
Mina fötterna blev blytunga. Jag kunde ju inte bli arg, det var ju meningslöst,
jyckarna skulle ändå inte förstå. Trodde jag då. Ju mer vi lärde känna hundarna,
ju mer övertygade blev vi om, att de var utstuderat skickliga på att ta tillvara
tillfällen som annars var otillåtna. Tascha låg säkert alltid i soffan eller sängen när
vi var borta, hennes svarta hår avslöjade henne, men det var aldrig någon som
ertappade henne. Visst, det kunde ha varit Ginger också, men det trodde inte jag,
hon hade svårare för att se oskyldig ut när hon gjort något hon visste att hon inte
fick.
När jag städade efter marodörerna, upptäckte jag att fjärrkontrollen till teven
smulats sönder till oigenkännlighet. Och att en bit av soffbordet var söndergnagt.
Jag kunde inte bli arg. Det var klart att de stackars liven var oroliga. Efter allt
de varit med om. Det var klart att de skulle ge uttryck för det på något sätt. De
var ju jyckar. Oroliga hundar tuggar på saker.
- De har uppenbart inte tillräckligt med tuggleksaker, sa jag till Claes och åkte till
djuraffären och köpte en hel påse full. Claes funderade mer på att strypa hundarna
än att köpa leksaker till dem.
När jag återvände med alla buffelhudsben fick Cisco nästan hjärtslag. Den
lurviga hårpåsen förvandlades till en välutbildad, stridbar marinsoldat och
försvarade ben som om de vore hans fosterland. Så fort någon av tikarna försökte
närma sig ett ben, attackerade han direkt. Han samlade inte alls ihop dem i enda
hög, utan lät dem ligga där de fallit och visste exakt var benen låg och anföll
direkt så fort en fyrbent fiende närmade sig tuggmålet.
Min mission var fullständigt misslyckad.
- Mysigt vi har det här hemma, muttrade Claes och glodde på kommandosoldaten
som for fram som en luden torped.
Det hade blivit ännu svårare att hålla ordning hemma hos oss. De nyinflyttade
gästerna färgade till och med av sig på väggarna. Det var stora svarta fläckar på
väggen vid köket som Claes putsade med Svinto och Ajax.
- De är inte tvättäkta, hojtade Claes och sedan den dagen kallas tikarna för
Svartingarna.
Svartingarna låg alltid utanför köket när någon lagade mat, i väntan på resterna.
- Rester? undrade Claes.
52