Hundliv i USA - Nina Hjelmgren

- En jordbävning som mäter mellan 4 och 5 på Richterskalan motsvarar lika
mycket energi som frigörs i en atombombtest. Och det är mer än en
Hiroshimabomb, berättade han.
- En jordbävning som mäter 6 frigör lika mycket energi som det skulle behövas
för att få iväg 2 miljoner stycken av NASAs rymdfärjor.
- Va, uttryckte jag föga intelligent och glodde storögt.
- Energin mäts i erg. Alltså så mycket energi som det krävs för att flytta ett gram
massa en centimeter på en sekund. En jordbävning som mäter 6 på Richterskalan
utlöser trettio gånger så mycket energi som den som mäter 5. Och den som mäter
7, utlöser trettio gånger så mycket energi som den som mäter 6, förklarade Claes
initierat.
- Bevare mig väl för "The Big One", den som mäter 8, grimaserade jag och rös.
Vi trodde att vi vant oss vid jordbävningarna och lärt oss känna om epicentret
låg nära eller långt ifrån. Jag insåg att den inbillningen var rena självbedrägeriet
när nästa skalv skakade om vårt hus. Den förra, när Tascha satt mitt på
vardagsrumsgolvet, visade sig vara ett förskalv till det vi upplevde nu. Jag satt
under samma dörröppning, den här gången med alla tre jyckarna i ett säkert grepp
och såg hur tavlorna ramlade ner från väggarna som svajade. Claes och Petter var
fortfarande i Sverige. Det ryckte i huset, epicentret var troligen närmre än förra
gången, och mullrade som om flera tungt lastade långtradare passerade huset.
Jag tyckte att det dröjde en hel evighet, innan det blev alldeles tyst. Efter några
minuter befallde jag hundarna att stanna i dörröppningen, medan jag gick och
sopade upp trasigt glassplitter på golvet.
Radion var på. Rapporterna från seismologerna på Cal Tech i Pasadena kom
snabbt.
- Det här var den värsta jordbävningen som drabbat södra Kalifornien under det
här decenniet, meddelade experterna Kate Hutton och Lucy Jones.
- Den mätte 7,3, fastslog de och visade upp seismogrammet.
Fler skalv var att vänta.
Jag ringde Ekots utrikesdesk och möttes av en uttråkad röst som undrade om
något hänt.
- Ja. Marken har slitits isär längst en 30 kilometer lång sträcka.
- Jaså. Inget mer?
- Inget mer?
- Ja. Har det hänt något?
Då förstod jag att han undrade om någon dött. Om inget dött, har inget hänt.
- Nej. Inte än.
- Nä. Dåså. Då har ju inget hänt.
Det var uppenbart att vi tolkade det inträffade helt olika.
En dryg timme senare kom ytterligare ett skalv. Den här gången var jag
fullständigt övertygad om att det var "The Big One". Jag behövde inte säga något
till hundarna, de satt alldeles stilla bredvid mig i dörröppningen.
58