Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
- Hej. Det är jag. Den där middagen ikväll, Jills födelsedagsmiddag, jag kommer<br />
inte hinna hem i tid till den. Vi är fortfarande i Phoenix, klockan är halv ett. Och<br />
när jag kommer hem, har jag med mig en hund till. Kanske två. Hej då.<br />
Det sista sa jag väldigt fort.<br />
Jag var evigt tacksam över att Claes inte var hemma just då, jag hade ju i<br />
ärlighetens namn en aning om vad han skulle säga. Han hade ju aldrig velat ha<br />
hund och nu kanske jag kom hemsläpandes med två till. Men vad skulle jag ha<br />
gjort? Claes skulle nog förstå....!<br />
Och Jill också. Jag var helt säker på att hon skulle ha agerat på precis samma<br />
sätt, att inte hon heller hade kunnat fortsätta utan att göra något. Kanske var jag<br />
inte helt säker, när jag tänkte efter....<br />
- Sucker, hörde jag Jill skratta rått i luren. Du är torsk! Lycka till.<br />
Jag hängde tillbaka telefonluren på klykan.<br />
Annchi passerade med jämna mellanrum djursjukhuset, den skadade tikens<br />
syster satt på helspänn i baksätet, varenda muskel var spänd. När Annchi<br />
passerade för femte gången, gick jag och frågade om det fanns ett<br />
undersökningsrum vi kunde få låna. Vi visste fortfarande inte hur det var med<br />
Tascha, men hade bestämt att låta avliva henne om hennes skador var allvarliga.<br />
Jodå, nu fanns ett undersökningsrum att låna. Jag återvände till en lättad Annchi<br />
som längtade efter att komma in i luftkonditioneringen. Hon öppnade dörren till<br />
Mustangen och jag klev in i baksätet, tog ett stadigt grepp om tiken bakifrån så<br />
hon inte skulle kunna bita mig så mycket, jag visste ju inte hur den unga hunden<br />
skulle reagera. Här kunde hon ju inte bara sitta, det var helt klart, något måste de<br />
ju göra.<br />
Jag bar in jycken i det svala rummet. Hon satte sig i ena hörnan och glodde på<br />
mig.<br />
- Kom, lockade jag och försökte låta så snäll som möjligt.<br />
- Kom Ginger. Jag sträckte ut ena handen från hörnan mittemot.<br />
Hunden rörde sig inte.<br />
Jag satte mig på huk.<br />
Jycken bara blängde och tryckte in stjärten ännu mer i vägghörnan.<br />
Jag satte mig på golvet.<br />
Ingenting hjälpte. Hunden rörde sig inte ur fläcken.<br />
Tiden gick.<br />
Till slut lade jag mig ner på rygg och tittade i taket. Och väntade. Det dröjde ett<br />
tag, men till slut blev den unga hunden för nyfiken. Hon rörde sig försiktigt fram<br />
mot den liggande kroppen. Jag låg så stilla jag bara kunde, hon vågade sniffa mig<br />
i ansiktet. Jag lyfte försiktigt en hand, men då ryggade hunden tillbaka igen. Hon<br />
hade blivit slagen, visade det sig senare, men det visste jag ju inte där jag låg på<br />
golvet.<br />
Det tog ett tag, men Ginger sniffade vidare på mig när jag satt mig upp också.<br />
Vi började få förtroende för varandra där i undersökningsrummet på<br />
41
Change language