Hundliv i USA - Nina Hjelmgren

KAPITEL 8
JYCKEN NOSAR FRAM VÄNNER
Före den dagen var jag aldrig rädd för hundar.
Nu blev jag livrädd så fort jag såg en lös hund. Och det hände ju rätt ofta. Alla
var ju inte övergivna dårar som irrade på gatorna i jakten på mat och vatten.
Några hade ju bara hamnat på fel sida grinden när sopgubbarna kom för att hämta
soporna, smugit ut för att nyfiket kolla läget på trottoaren utan att komma in igen
när sopgubbarna gjort sitt, stängt grinden och åkt iväg.
Jag blev hysterisk och smet upp på verandor och bakom staket för att undvika
mötet med en lös jycke. Det såg säkert inte klokt ut. Skräcken gjorde mig blind,
jag såg inte mer än fyra ben och en stor käft och flydde i panik.
Tills jag en morgon såg hur patetiskt jag bar mig åt. För att inte tala om hur jag
stressade den stackars oskyldiga valpen som höll på bli unghund och var
tillräckligt orolig som det var. Den lösa hunden var stor. Det var allt jag noterade
innan jag drog med mig Cisco bakom en häck och väntade. När jag stack fram
näsan igen, var hunden borta.
Något senare mötte jag en äldre man som körde långsamt framåt gatan. Han
stannade till där vi möttes och vevade ner rutan.
- Jag letar efter min hund. Har du sett en ljus golden retriever?
Visst hade jag det. Och såg plötsligt jycken klart och tydligt framför mig.
- Ja, en lite äldre tik.
- Ja, just det, svarade mannen uppmuntrat.
- Hon sprang ut genom dörren i morse när jag hämtade tidningen.
Ångesten spred sig i kroppen. Jag hade alltså i lugn och ro kunnat locka till mig
den gamla tiken och återförenat henne med sin bekymrade ägare. Hon hade till
och med haft halsband med id-bricka på! Istället hade jag skräckslagen stått
bakom en häck och varit rädd helt i onödan. Rädd för ingenting.
Situationen där på gatan gjorde mig fly förbannad. Vi brukade ju ta hand om
herrelösa hundar. Som den där gången Claes och jag varit på begravning och var
på väg hem i bilen på motorvägen.
Plötsligt sprang en lös schäfer vid kanten av högerfilen på den krokiga
Pasadena-motorvägen. En hund som hamnat på motorvägen blir nästan alltid
överkörd, hade Ray berättat. Hundarna har inte en chans eftersom knappast
någon bryr sig, lättar inte ens på gasen för att undvika de vilsna djuren.
Jag hade åkt några pass med Ray och visste hur man skulle göra. Saktade
farten, tryckte in knappen för varningslamporna och körde sakta snett bakom
hunden och tutade lätt. Jodå, han sprang framför bilen, bort till avfarten och upp
på gatan.
25