Hundliv i USA - Nina Hjelmgren

Nu trodde jag att jyckarna kunde bli sams, precis som barn. Så efter varje
slagsmål bad jag dem komma till mig, sitta tillsammans och lugna ner sig. Jag
ville känna på dem också, kolla att ingen blödde någonstans. Men det gjorde de
ju aldrig. Det lät värre än vad det var. Men det blev en rutin, att de kom till mig
när de bråkat, för att jag skulle klappa på dem. Det gjorde de även om de rykt
ihop ute i trädgården utan att jag varit med. Tillsammans kom de lunkande med
hängande huvud och svansar och satte sig tillsammans vid mina fötter. Cisco
verkade inte tycka om att bli arg egentligen, och tycktes behöva min hjälp för att
allt skulle bli bra igen. Att det skulle vara som vanligt. Då trivdes han. Och det
var ju lite svårt nu. När ingenting var som vanligt.
Ginger var inte överraskande den tuffaste av dom två. Hon hade samma
sinnelag som Cisco, alltså föga inställsam. Tascha däremot rullade runt och lade
sig på rygg så fort Cisco slängde ett getöga åt hennes håll. Hon såg alltid väldigt
oskyldig ut, även när hon hittat på sattyg. Vilket hon blev en mästarinna på.
- Det där är en riktig kärring, sa jag till besökare som genast tog Tascha i försvar.
Hon var väldigt gullig och såg ut som om hon inte kunde göra en fluga förnär.
Jill var en av de första som knackade på dörren för att titta på hittehundarna.
- De är ju jättesöta, utbrast hon förvånad över att de inte var skabbiga och fulla av
löss, utan såg rätt normala ut.
- Jag tror inte ett dugg på vad den där damen sa, att jycken ramlade ut genom
bilfönstret, fortsatte Jill.
- Jag tror hon slängde ut den. Du hörde ju vad hon sa, att hon inte ville ha den.
Det har hänt förut, att folk slänger ut hundar på motorvägen och hoppas att någon
ska köra ihjäl den.
Veterinären hade sagt samma sak. Jag ville inte tro att det kunde vara sant. Ray
hade också berättat om hur folk försökte göra sig av med hundar när de skulle
flytta och inte ville ta med hunden, eller inte hade råd att behålla den. Han hade
berättat om hur folk tog av hunden halsbandet med id-märket och helt enkelt
öppnat grinden så den sprang iväg vind för våg. Eller körde upp med hunden till
nationalparken i bergen och släppte ut den bland vilda rovdjur, oddsen att den
skulle klara sig var väldigt små. Några lyckades överleva genom att bilda flock
med andra utslängda tamhundar.
- Vill du ha dem, undrade jag och hoppades att Jill skulle säga ja.
Hennes gamla Golden Retriever hade just gått hädan och de hade flyttat till ett
större hus med en stor trädgård. Jag ville ju inte ge bort hundarna till vem som
helst, utan till någon som jag visste skulle ta hand om dem, annars var det ju
ingen vits med att rädda dem.
- Två. Du är inte klok. Jag skulle aldrig vilja ha två hundar. Aldrig i livet! Jill
skrattade så hon kiknade.
- Tänk dig allt besvär. De är ju fortfarande valpar också!
48