Hundliv i USA - Nina Hjelmgren

Jag hade väl aldrig trott att jag skulle ha en sån här diskussion med Claes.
- Ja. Jo. Kanske det. Det låter bara så stort.
- Det tycker jag också. Han sa, att de tar bort livmodern och allting.
Eftersom det finns miljoner hundar som ingen vill ha i USA, är kastrering ett
sätt att försöka få situationen under någon slags kontroll. Alla bortsprungna
gathundar, som fångas utan att hitta sina ursprungliga ägare, kastreras.
Om de inte avlivas. Hittar man inte ett nytt hem åt dem efter ett tag, mister de
nämligen livet. Vill man adoptera en valp, förbinder man sig att kastrera den.
- Ja, sannolikheten att de kommer att kastrera av sin nye ägare är ju stor. Så det
är väl lika bra att göra det nu då, konstaterade vi.
- Men Cisco måste väl inte kastreras? Vad sa du, att de skär bort testiklarna?
I flera veckor ältade jag detta ämne med envar som korsade min väg.
Stackarna.
- Det är väl lika bra att få det gjort, sa Ray som tyckte det var ansvarslöst att låta
bli. Han såg alldeles för många illa tilltygade jyckar på gatorna och ville inte
riskera att behöva ta hand om fler som ändå bara avlivades efter några veckor på
hundgården.
Cisco fick stanna hemma när jag åkte med tikarna till veterinären. De tittade
ängsligt efter mig när de försvann med en vitklädd assistent och veterinären
lovade att ta väl hand om dem. Det tvivlade jag inte alls på, men hans tröstande
ord hjälpte inte ett dugg.
Jag kände mig som en skurk.
För veterinären var det rutin. För mig var det som om oskulden kommit till stan.
Mina känslor var bara mänskliga. Det var hur jobbigt som helst att överföra dom
på jyckarna. Men det gick. Förmodligen helt i onödan. När jag hämtade dem
nästa dag verkade de tämligen oberörda, bara trötta. De var rakade på magen och
hade prydliga stygn i en raklång följd efter ingreppet.
Ganska snart for de runt som idioter i trädgården igen. Grävde gropar, smutsade
ner köksväggen, tuggade på skor och var bara byrackor.
Allt var som vanligt igen.
Några veckor senare landade Susanna. Med sin nyfödde son under armen.
Cisco var överlycklig. Han luktade nästan som Ville.
Och det dröjde inte länge förrän han sökt igenom Susannans öppnade resväska
och kom ut med en behå i högsta hugg som han snubblade fram med inlindad av
axelband runt benen.
Svartingarna såg väldigt konfunderade ut. De hade aldrig sett en bebis förut.
Men de var väldigt försiktiga med honom, när han kröp omkring på golvet. Ibland
påminde bebisen om en rysk trädocka, när han försökte sitta. Plötsligt passerade
en jycke och puffade honom lätt i sidan. Bebisen vinglade till och satt snart på
den välstoppade rumpan igen. Och så kom en jycke till. Och han vaggade till åt
andra hållet. Och så upp igen.
69