Hundliv i USA - Nina Hjelmgren

KAPITEL 9
KÄNSLIG HÅRPÅSE I MANLIG KAMP
Cisco utvecklade ett påfallande dåligt kvällshumör.
Han blev rentav grinig några timmar efter solnedgången och började vanka runt
huset med slak svans vid 10-tiden i jakt så sängsällskap. Han var inte tillräckligt
frigjord för att gå och lägga sig själv om alla andra var uppe. Dessutom tyckte
han att det skulle vara tyst i huset när han skulle sova och blev i synnerhet
irriterad på Claes, som var nattugglan i familjen.
Claes kunde hålla på hur sent som helst. Själv tyckte han nog att han var väldigt
duktig, men jag tyckte också att han var ganska självupptagen och att det bara var
trist att höra hans knatter från datorn på småtimmarna. Vi hade hamnat i obalans
över dygnets timmar. Och jag var inte ensam om längta efter att det totala lugnet
skulle lägra sig i tystnaden när natten sedan länge gjort sitt intrång.
Cisco och Claes utvecklade någon slags manlig kamp som förmodligen inte
handlade om värst mycket annat än uthållighet. Cisco var slagen på förhand. Det
visste nog han också. Men han var en dålig förlorare, en riktigt dålig förlorare.
En natt när Claes ambitiöst bara fortsatte att hålla på med någonting sedan alla
andra gått och lagt sig, lurpassade Cisco på honom. Cisco iakttog honom där han
satt vid skrivbordet och följde honom till köket för att söka igenom skafferiet
efter kalorier som garanterat fastnade runt midjan så dags. Eller sätta på ännu mer
kaffe, så det tog ännu längre tid innan han somnade.
- Kaffe påverkar inte mig ett dugg, kunde han dessutom påstå som om han trodde
på det själv.
Cisco väntade. Han var jättetrött, håret hängde väldigt platt över huvudet. Men
han väntade. Tills telefonen ringde.
Redan andra dagen i vårt hem lärde sig Cisco lurens makt. Att när den var lyft,
var det ingen som brydde sig om honom längre.
Då passade han på att göra sattyg. Han kunde alltså utföra sitt attentat och bara
smita därifrån efter utfört dåd, utan att någon skulle komma efter honom direkt.
Alla andra sov ju. Claes hann inte ens lyfta luren. En signal räckte.
På väg till telefonen sög Cisco Claes i knät, av alla ställen, Claes försökte visst
försvara ädlare delar av kroppen. Cisco dök upp ur ingenstans och försvann dit
lika fort. Claes hade knappt en aning om vad som hänt när han lyfte luren. Det var
Eva på radion som ringde, det var morgon i Sverige. Samtalet var viktigt, Claes
skulle vara med i direktsändning och prata om FNs dag om barn i krig. Med
blodet rinnande nedför benet berättade han om barnens våldsamma vardag i
framför allt de södra delarna av Los Angeles. Claes var tvungen att vara
helskärpt.
- Så här koncentrerad har du aldrig varit, konstaterade Eva.
28