Hundliv i USA - Nina Hjelmgren

hon heter i efternamn. Men ibland kunde Helga glida upp i sin blå Impala utanför
vårt hus med en kasse apelsiner som hon skördat i sin egen trädgård. Godare
juice fanns inte, än Helgas pressade apelsiner.
Cisco älskade Helga och letade alltid efter henne, när vi passerade hennes hus.
Försökte jag ta en annan väg än den förbi Helga, satte sig Cisco ned och vägrade
ett tag, han MBLade. Så vi gick oftast nedför gatan där Helga bodde.
Så även denna morgon. Då idyllen bröts totalt.
Det var i oktober. Cisco och jag var ute ovanligt tidigt. Klockan var bara sex
och luften tyst och stilla. Cisco sniffade runt palmerna och var helt upptagen med
att identifiera dofterna, när en bjässe på fyra ben plötsligt kom springande mot
oss genom parken på andra sidan gatan. "Aha, en hund som vill komma och
hälsa", tänkte jag. Det hade hänt rätt många gånger förut. "Vad fort han springer"
tänkte jag slött.
I nästa sekund var jycken på väg över gatan. På väg att anfalla Cisco som
fortfarande inte märkt något. Den anfallande besten var på full attack. Raggen
stod rätt upp på kroppen, svansen rätt ut och han visade alla tänder och morrade.
Jag slet upp Cisco som bara var 10 månader och skrek "No" och "Sitt" så högt
jag kunde. Men besten hade ingen tanke på att sitta. Med ett gepardsprång anföll
han mig istället. Och högg mig i armen. Jag kände hur blodet började rinna under
den långärmade bomullströjan. Jag var både rädd och arg och skrek så högt jag
kunde.
Jycken fortsatte att anfalla. Jag behövde hjälp och hoppades att någon skulle
vakna av mina rop.
Besten var en blandning mellan husky och schäfer och cirkulerade runt mig och
valpen, färdig att anfall igen. Han gjorde utfall hela tiden och jag stod rätt upp och
ned och bara skrek. Förmodligen var det mina hesa lungor som avskräckte
honom. Jag skrek "Nej" och "Hjälp" så det ekade i grannskapet. Men ingen kom
till undsättning. Kanske stod grannarna bakom gardinerna och såg vad som hände
och hade ingen lust att ge sig ut för att kanske stå öga mot öga mot den där
argsinta hunden.
Jag kände mig väldigt ensam.
Till slut dök den anfallande bestens husse upp, han var ute och joggade i ottan.
När han kopplat sin hund, tänkte han bara gå därifrån. Lämna mig där med min
blödande arm. Jag kavlade upp ärmen och såg ett djupt, öppet sår. Min kupade
hand var full med blod, jag blev rasande och hejdade honom.
- Din hund bet mig, ropade jag efter honom.
- Hur vet du att det var min hund, undrade mannen och tittade sig omkring i
tomheten och tystnaden.
Han sneglade på valpen i min famn och måste ha insett det orimliga i sitt
försökt att smita från ansvaret.
- Du ska i alla fall betala mina sjukvårdskostnader, sa jag och upptäckte förvånat
hur amerikaniserad jag blivit, hur självklart det var att påpeka något sådant i just
23