Hundliv i USA - Nina Hjelmgren

KAPITEL 2
BLAND PUNGRÅTTOR OCH PASSIONSBLOMMOR
I tre år hade vi funderat på att flytta till Kalifornien. Ända sedan Claes och jag en
stekhet oktoberdag stod på en bit plastgräsmatta i South Pasadena utanför Los
Angeles och gav varandra livslöften så tårarna skvätte på åskådarna.
För säkerhets skull hade vi tagit ut det bästa i förskott och redan varit på
bröllopsresa i en läckande Chevrolet längs Stilla Havs-kusten. Det regnar även
där ibland. Fötterna var genomblöta när vi stannade för att övernatta på
"Madonna Inn" i San Louis Obispo. Alla rum är individuellt dekorerade och vi
blev rekommenderade ett rum tapetserat med rött läder på väggarna som
matchade det röda läderöverkastet. Vi sneglade lite generat på varandra. På
väggen bredvid sängen hängde huvudet av hotellets döda kelgris, en jättelik
bisonoxe.
Inte visste vi då, att vårt liv i USA skulle präglas av fyrbenta vänner.
Bröllopsfesten gick i rosa, vitt och champagne. Jag hade permanentat mitt långa
hår som var knallrött, håret yrde som en valborgsbrasa runt skallen. Claes hade en
stringtie från turistparadiset Carmel runt halsen. Clint Eastwood var borgmästare
där på den tiden, självklart var vi tvungna att stanna till på bröllopsresan.
Vi trivdes. Trots dålig smak och milsvidd skillnad mellan människors
möjligheter till ett drägligt liv.
Vi hann med att arbeta lite också, på bröllopsutflykten till Kalifornien. Ibland är
nog journalister aningen tröttsamma som hela tiden ser någonting att berätta om
istället var att helt enkelt koppla av. För min del handlar det också om en ännu
oterapeutad del av det lutherska arvet; nödvändigheten att koppla ihop nytta med
nöje.
Jag gjorde en radiodokumentär om Watts 20 år efter upploppen. Idag kan man
inte alls gå lika obehindrat på gatorna i den slitna stadsdelen som präglas av ett
grymt vardagsvåld. Jag kommer ihåg hur gymnasietjejerna plågat berättade om
hur gängen spred skräck omkring sig. Öronen tappade oskulden när vi hörde talas
om "gang-banging" för första gången.
Claes och jag träffade John Outherbridge, en arg, svart man som tillhört de
svarta pantrarna, han undrade om vi kunde skicka färg från Sverige. Vi förstod
aldrig varför, kanske sa han "pants" och inte "paint". Han gjorde konst av skrot
bl a och hade tingat grannens staket som höll på att sätta upp nytt. Nu för tiden
tillhör John Outherbridge kulturleliten i Los Angeles.
Dagen därpå följde vi motorvägen till Burbank och satt i Disneys tecknarstudio,
de planerade enligt gammal tradition att ge ut en tecknad film om året igen. Nu
efteråt har vi förstått hur spännande det var att titta på de första bilderna till den
6