Hundliv i USA - Nina Hjelmgren

KAPITEL 6
DEN LILLE FAN, EN SANN ANARKIST
Ray tyckte valpen var generande dåligt uppfostrad, rentav bortskämd, och
skrattade hånfullt när jag berättade att vi gick på dressyrkurs med honom.
Det var ingenting jämfört med vad hundtränaren Bob gjorde. Han nästan grät.
Hemma i trädgården och i parken runt hörnan uppträdde Cisco exemplariskt när
jag tränade honom och ingen såg på. Han både satt och kom på befallning.
På lektionerna var valpen en katastrof.
När alla andra hundar satt på rad och väntade tålmodigt på sina hussar och
mattar, travade Cisco i mina hasor med hög svansföring och hade ingen lust alls
att bli behandlad som en hund. Valpen verkade överhuvudtaget sakna insikten om
att han faktiskt var hund, när han var tillsammans med andra jyckar.
- Det är nog ingen idé att du kommer, lät Bob meddela aningen generad inför den
sista lektionen då en domare skulle dyka upp och bedöma de fyrbenta eleverna.
Jag gick dit ensam. Gladast för det var nog valpen.
Vi tyckte att vi hittat världens bästa hus att flytta till, även om det inte fanns
luftkonditionering i ett enda rum. Det blev svettigt när sommarhettan svepte in.
Ibland blev det 35 grader varmt mitt i december, och vi stängde omsorgsfullt alla
dörrar och fönster för att hålla värmen borta.
Världens gulligaste grannar flyttade in när den elake doktorn flyttade. De nya
grannarna hade ingen hund. Men en katt. Och en 4-årig dotter med egen agent.
Hon skulle bli rik barnmodell och börja spara till universitetsstudierna hade
mamma bestämt. Mamman arbetade på frisersalong och hennes man var
rockmusiker. De var inte särskilt rika på pengar. Men lyckliga. Vi hade inte heller
gott om pengar och uppskattade att kunna gå till grannen på söndagarna och bli
klippt för 15 dollar.
Valpen hade däremot egen hårvårdare som parkerade sin luftkonditionerade van
på gatan framför huset. Cheryl och Tom kallade sitt företag "On the Spot", for
runt i grannskapet och putsade traktens byrackor för sådär 50 dollar. Då blev det
tillfälligt loppfria och fick rosett i pannan.
- Vad är det där, undrade Claes när han kom hem en dag och såg fordonet på
gatan.
- Valpens frisör, svarade jag självklart och Claes höll sig för pannan.
Ursprungligen hade jag beställt tid för klippning i djuraffären tidigt en varm
vårmorgon. När vi kom dit klockan nio, på avtalad tid, slängde de in jycken i en
stålbur någonstans i mitten av nio stycken som stod travade längst ena kortsidan
och sa att jag kunde hämta honom där klockan 2.
- Vad ska ni göra med honom i fem timmar, undrade jag och flämtade i värmen.
19