pdf-fil - Riksdagen

GRUNDLAGSUTVECKLINGEN I SVERIGE
Den första utredningen, Författningsutredningen, tillsattes 1954 och
lämnade sitt slutbetänkande 1963. Under arbetets gång blev utredningen enig
på flera viktiga punkter. Bland annat lade den fram förslag till en helt ny
regeringsform och en helt ny riksdagsordning. Det gick inte, ansåg
utredningen, att skriva in parlamentarismen i den gamla lagtexten på ett
tillfredsställande sätt. Den enade sig också om att inte föreslå en övergång till
majoritetsval, att begränsa utbyggnaden av folkomröstningsinstitutet, att fri-
och rättigheterna skulle få ett särskilt kapitel i regeringsformen och att det
fanns och borde finnas en lagprövningsrätt för domstolarna. Utredningen var
emellertid oenig i två centrala politiska frågor, kammarsystemet och
valsystemet. Majoriteten ville gå över till ett enkammarsystem och en
kombination av personval och partival. På grund av oenigheten kunde
utredningens förslag inte läggas till grund för en total författningsreform.
En andra parlamentarisk utredning krävdes. Den fick namnet
Grundlagberedningen och tillsattes 1966. I sin första etapp inriktade sig
beredningen på att få till stånd en uppgörelse om kammar- och valsystemen
och att provisoriskt skriva in parlamentarismen i den gamla grundlagstexten.
Utgångsläget var att de borgerliga partierna inför valet 1964 hade enat sig om
att förorda en riksdag med en kammare. Sedan Socialdemokraterna lidit stora
förluster i kommunalvalet 1966 och därför kunde förvänta sig att mista
majoriteten i första kammaren, gick även de över på enkammarlinjen. Men en
förutsättning var att ett riksproportionellt valsystem infördes med hjälp av
utjämningsmandat men med en spärr som fastställdes till 4 procent av rösterna
i hela landet. Den ribban måste alltså ett parti klara för att bli representerat i
riksdagen. I kompromissen ingick även en gemensam valdag för
riksdagsvalen och de kommunala valen. Valperioden blev treårig.
Den så kallade partiella författningsreformen beslöts av riksdagen 1969.
Val till den nya enkammarriksdagen med 350 ledamöter ägde rum hösten
1970. Den sammanträdde första gången i januari 1971. I samband med den
totala författningsreformen minskades ledamotsantalet till 349. Det var för att
undvika det tillstånd som riksdagen hamnade i under perioden 1974–1976
med lika antal mandat, 175, för vardera sidan i den politiska
blockuppdelningen.
I Grundlagberedningens andra etapp gällde det att få fram en helt ny
författning. Flera komplicerade frågor återstod att lösa. Vid ett sammanträde
sommaren 1971 i Torekov blev beredningen överens om att monarkin skulle
behållas och att statschefen endast skulle ha representativa uppgifter. Förslag
till ny statsminister skulle läggas fram av riksdagens talman och underställas
riksdagen i en omröstning. För ett underkännande skulle krävas att mer än
hälften av ledamöterna röstade mot förslaget.
En annan stor tvistefråga inom beredningen var fri- och rättigheterna. De
borgerliga ivrade för ett vidgat grundlagsskydd för de politiska fri- och
rättigheterna. Socialdemokraterna betonade de sociala rättigheterna. I början
av 1972 kom beredningen överens om att i kompromissens tecken ligga lågt i
denna fråga. Kort därefter lämnade beredningen sitt slutbetänkande med
förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning.
15