pdf-fil - Riksdagen

GRUNDLAGSUTVECKLINGEN I SVERIGE
40
grundlagsbeslut, det vill säga med två identiska beslut med riksdagsval mellan
besluten (RF 10:6 st. 2).
Det finns ytterligare en specialbestämmelse med sikte på samarbetet i EU.
Den innebär att riksdagen kan godkänna en överenskommelse inom ramen för
detta samarbete även om överenskommelsen inte finns i slutligt skick
(RF 10:4).
I EU-frågor har regeringen en informations- och samrådsskyldighet mot
riksdagen som är inskriven i regeringsformen (RF 10:10). För samrådet har
Sverige, med Danmark som förebild, inrättat en EU-nämnd som väljs inom
riksdagen (se RO 10:9–13). Tanken är att statsråden inför möten i
ministerrådet informerar nämndens ledamöter och får del av deras synpunkter.
Förslag om att nämnden skulle kunna utfärda bindande direktiv för Sveriges
agerande i rådet har avvisats av riksdagen. Däremot kan man enligt KU utgå
från att regeringen inte kommer att företräda en ståndpunkt som står i strid
med vad nämnden gett uttryck för (bet. 1994/95:KU22 s. 15). Praxis har
utvecklats så att det inte anses vara tillräckligt att regeringen inte gör något
som står i strid med EU-nämndens synpunkter utan i stället ska agera i
enlighet med nämndens råd och ståndpunkter (förs. 2000/01:RS1 s. 137).
Även utskotten ska följa arbetet i EU inom sina respektive ämnesområden.
Regeringen är skyldig att överlägga med utskotten i de EU-frågor som
utskotten bestämmer (RO 10:4).
Genom Lissabonfördraget från 2009 tilldelades de nationella parlamenten
uppgiften att kontrollera att förslag till lagstiftningsakter från EU inte strider
mot den så kallade subsidiaritetsprincipen, det vill säga principen att unionen
på de områden där den delar sin behörighet att fatta beslut med
medlemsstaterna endast vidtar en åtgärd om och i den mån som målen för den
planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av
medlemsstaterna själva. Om riksdagen anser att ett förslag strider mot
subsidiaritetsprincipen ska den avge ett motiverat yttrande till EU (RO 10:6).
Om tillräckligt många av medlemsstaternas parlament gör samma bedömning
ska EU ompröva förslaget till lagstiftningsakt.
Rättskipning och förvaltning
Rättskipningens och förvaltningens självständighet
Regeringsformens reglering av rättskipningen och förvaltningen, numera
uppdelad på två kapitel – kapitel 11 respektive 12, är tämligen knapphändig.
Domstolsorganisationen är dock mer utförligt beskriven (RF 11:1 st. 1) än
den förvaltningsorganisation som lyder under regeringen (RF 12:1). I det
senare fallet nämns endast Justitiekanslern vid namn. Det sägs också att domstolarnas
rättskipningsuppgifter, huvuddragen i deras organisation och om
rättegången måste beslutas som lag (RF 11:2).
Vissa av regeringsformens bestämmelser syftar främst till att värna om
domstolarnas och förvaltningsmyndigheternas självständighet. Riksdagen får
över huvud taget inte fullgöra rättskipnings- eller förvaltningsuppgifter i
vidare mån än vad som följer av grundlag eller riksdagsordningen (RF 11:4,