pdf-fil - Riksdagen

GRUNDLAGSUTVECKLINGEN I SVERIGE
Regeringsformen säger nästan ingenting om vad som ska känneteckna de
föreskrifter som regeringen eller kommunerna kan besluta om efter
delegation. I förarbetena ansågs det inte vara möjligt att dra någon generell
gräns i grundlagen; frågan borde få avgöras av riksdagen från fall till fall
(prop. 1973:90 s. 209). När det gäller mindre ingripande bestämmelser borde
riksdagen kunna ge ganska vidsträckta bemyndiganden. I fall där viktigare
medborgarintressen kunde beröras, borde riksdagen precisera de ramar inom
vilka regeringen och kommunerna ska få röra sig. Riksdagen kan kräva att
föreskrifter som regeringen beslutat om med stöd av ett bemyndigande
underställs riksdagen för prövning (RF 8:6).
Regeringen har också en kompetens direkt grundad på regeringsformen att
besluta om föreskrifter (RF 8:7). Det gäller för det första föreskrifter om
verkställighet av lag, i huvudsak bestämmelser som kompletterar lagregler,
främst på det administrativa planet. Sådana föreskrifter är oftast
förvaltningsrättsliga, men de kan förekomma även inom civilrätten,
straffrätten och processrätten.
En andra grupp av föreskrifter som regeringen kan besluta om utan särskilt
bemyndigande från riksdagen är föreskrifter som inte enligt grundlag ska
beslutas av riksdagen. Man talar här ofta om regeringens restkompetens. Det
gäller i huvudsak administrativa föreskrifter, såsom instruktioner för statliga
myndigheter. Men det gäller också exempelvis bestämmelser om avgifter, i
huvudsak frivilliga avgifter utan samband med monopol eller
myndighetsutövning.
Regeringsformen öppnar också möjlighet till vidaredelegation från
regeringen till förvaltningsmyndigheter och kommuner, så kallad
subdelegation. Det innebär att regeringen kan föra kompetensen vidare till en
förvaltningsmyndighet eller till kommuner. Det kräver att riksdagen i
lagtexten har tillåtit en sådan vidare överlåtelse (RF 8:10). Regeringen kan
också bemyndiga en förvaltningsmyndighet att meddela en föreskrift på de
båda områden där regeringen har normgivningskompetens direkt grundad på
regeringsformen (RF 8:11).
Av principiell betydelse är att riksdagens normgivningskompetens alltid är
överordnad. Det innebär att en behörighet för regeringen att besluta om
föreskrifter i ett visst ämne inte hindrar riksdagen att genom lag besluta om
föreskrifter i samma ämne (RF 8:8).
Den formella lagkraften
En hörnpelare i regeringsformens reglering av normgivningskompetensen är
bestämmelsen om den formella lagkraften (RF 8:18). Vad som en gång har
beslutats som lag kan inte upphävas eller ändras på annat sätt än genom en ny
lag. Motsvarande gäller grundlagarna, riksdagsordningen och de ovan nämnda
föreskrifterna om trossamfund. Samma formkrav gäller här som i fråga om
stiftandet. En regeringsförordning kan självfallet ändras eller upphävas genom
en ny regeringsförordning. Motsvarande gäller i fråga om myndigheternas
föreskrifter. För regeringens och myndigheternas föreskrifter gäller dock den
nyss nämnda bestämmelsen om riksdagens överordnade kompetens. Riksda-
35