2 Affektiva sjukdomar - Landstinget Sörmland

Vårdprogram – Affektiva sjukdomar; vs 2006-04-12
Som uppföljning rekommenderas i första hand återbesök med personligt möte med patienten,
framför allt vid uppföljningen efter c:a 1 månads behandling. Om personligt återbesök inte
går att ordna sker uppföljningen via telefonkontakt.
4.4.2 Att också tänka på vid behandling av unipolära depressioner
Hypomana överslag eller maniska symtom kan förekomma vid behandling med antidepressiva
läkemedel. I enlighet med ett modernt synsätt är detta inte längre att betrakta som en biverkan
utan istället som ett tecken på disposition för bipolär sjukdom och skall ges diagnos som detta
(bipolär typ III). Uppträder hypomani/mani skall detta föranleda dosminskning, ibland även
utsättning, och vid behov akut tillägg av antimanisk medicinering (valproat eller atypiskt neuroleptikum).
Då bipolär sjukdom som regel behandlas inom specialistpsykiatrin, tas kontakt
med psykiatrin för att avgöra hur uppföljning och behandlingskontroll skall ske i det enskilda
fallet. Långtidsbehandling får sedan ske genom en kombination av t.ex. antidepressiv medicinering
tillsammans med stämningsstabiliserare eller atypiskt neuroleptikum, som skydd mot
överslag i mani/hypomani.
Halveringstiden för de flesta antidepressiva läkemedel tillåter dosering en till två gånger per
dygn och jämviktskoncentration uppnås i regel efter en till två veckor (5 x halveringstiden).
Två preparat avviker dock från detta generella mönster. Fluoxetin har en halveringstid på nära
en månad medan moklobemid har en halveringstid på endast 1-3 timmar. Detta har betydelse
vid byte av preparat.
Påtaglig risk för akut toxicitet vid överdosering finns för alla TCA samt för maprotilin. Nyare
preparat (SSRI, NRI, SNRI) har en mer gynnsam biverkningsprofil och är säkrare vid överdosering.
Antidepressiva läkemedel har en hämningslösande effekt, som är speciellt påtaglig vid depression
med samtidig psykomotorisk hämning. I vissa fall ses en sådan hämningslösande effekt
före den stämningshöjande effekten. I dessa lägen är risken för suicidhandlingar ökad. Viktigt
är därför att under inledningen av en antidepressiv medicinering noga följa och bedöma
suicidrisken och detta skall ingå som ett självklart moment vid återbesök och uppföljning (se
vidare avsnitt 6.3).
Utsättningsreaktioner
Utsättningsreaktioner har sedan tidigare varit kända för tricykliska antidepressiva (TCA).
Det står nu klart att även SSRI (samt även övriga nyare antidepressiva) associeras med en
risk för utsättningsreaktioner som dock tycks variera från preparat till preparat. Det krävs
vanligtvis att SSRI-behandlingen pågått i minst 4 veckor innan utsättandet leder till ett eventuellt
utsättningssymtom. Studier har visat att utsättningsreaktioner är betydligt vanligare med
läkemedel som har relativ kort halveringstid och saknar aktiva metaboliter (t.ex. paroxetin)
jämfört med ett som har lång halveringstid och aktiva metaboliter (t.ex. fl uoxetin). Även för
venlafaxin har utsättningsreaktioner rapporterats.
Typiska utsättningssymtom är yrsel, trötthet, parestesier (som kan förvärras av rörelse), illamående,
sömnrubbningar, irritabilitet och nedstämdhet. Reaktionerna kan även uppkomma
trots den rekommenderade långsamma nedtrappningen. Det karaktäristiska för utsättningsreaktioner
är att symtomen snabbt går över när tidigare dos återupptas. Vissa patienter kan kräva
extremt långsam nertrappning.
30