2 Affektiva sjukdomar - Landstinget Sörmland

Vårdprogram – Affektiva sjukdomar; vs 2006-04-12
förloppet. För varje ny depression ökar sannolikheten att drabbas av ytterligare en depression
samt att de friska intervallen mellan depressionsepisoderna tenderar att bli allt kortare. De
depressiva skoven utlöses allt mer utan att iakttagbara yttre stressförhållanden finns. Vissa studier
anger att mellan 10-30% av patienterna utvecklar en kronisk depression med depressiva
symtom som sträcker sig över 2 år. Viktigt i behandlingsarbetet är därför att:
1) tidigt upptäcka och behandla depressioner
2) läkemedelsbehandling pågår tillräckligt länge och med optimala doser
3) behandlingsmålet är symtomfrihet
4) återinsjuknanden förebyggs så att inte depressionen progredierar och förvärras
I enlighet med ovanstående forskningsresultat är psykoterapeutisk behandling särskilt viktigt
vid de tidigare depressionsepisoderna medan depressioner som uppträder senare i förloppet,
efter upprepade tidigare depressiva skov, oftare ter sig mer endogena till sin natur och därför
krävs läkemedelsbehandling. Psykoterapeutisk behandling har även visat sig vara fördelaktigt
för att förebygga återinsjuknande.
Patienter med bipolär sjukdom har oftast ett flertal maniska eller hypomana episoder, oftast
förekommer också depressiva skov, och liksom för egentliga depressioner, blir de friska intervallen
allt kortare ju fler episoder patienten drabbas av. Depressiva skov är vanligare än manier
för de flesta patienter. Prognosen vad gäller social funktion och arbetsförmåga är sämre
och risken för tidig död är högre än vid egentlig depression. Liksom vid depressionsbehandling
är tidig upptäckt och behandling viktigt för att förebygga ett progressivt förlopp.
2.3 Orsaker
Orsakerna till depression beskrivs vara polygenetiska och multifaktoriella. Med detta menas
att man funnit att både genetiska och andra faktorer (t.ex. psykosociala, personliga) förefaller
predisponera för insjuknande i depression. Genetiska förhållanden är betydelsefulla. Förekomsten
av depression är högre bland nära släktingar, liksom hos enäggstvillingar jämfört
med tvåäggstvillingar. Under de senaste åren har man funnit att viss genetiskt orsakad variation
i serotoninåterupptagsmekanismen i nervcellerna är relaterad till risken att insjukna i depression.
Troligtvis är det flera gener som tillsammans är betydelsefulla – därav benämningen
polygenetiskt arv. Man ser det idag som att individens genetiska förutsättningar leder till en
biologiskt betingad ökad sårbarhet för att insjukna i depression, förutsatt att vissa yttre orsaksförhållanden
också har funnits och/eller finns. Ärftligheten förefaller vara av större betydelse
vid bipolära sjukdomar.
Vad gäller yttre förhållanden har man visat att psykosociala påfrestningar under uppväxten,
såsom t.ex. separation från föräldrarna, vissa mönster av anknytning och samspel med föräldrarna,
emotionell vanvård och övergrepp av olika slag är förenat med ökad risk att senare
insjukna i depression. Utlösande faktorer anses vara traumatiska livshändelser såsom exempelvis
dödsfall hos nära anhörig, arbetsrelaterad stress, missbruk av alkohol eller cannabis
samt socioekonomisk påfrestning. Risken för depression ökar ytterligare om de negativa livshändelserna
också innebär en förödmjukelse eller en upplevelse av att vara låst och inte kunna
agera. Studier har visat att upp mot 90% av depressiva episoder hade föregåtts av en negativ
livshändelse i någon form.
7