2 Affektiva sjukdomar - Landstinget Sörmland

Vårdprogram – Affektiva sjukdomar; vs 2006-04-12
Depressioner förekommer i ökad frekvens vid många kroniska kroppsliga sjukdomar. Särskilt
gäller detta vid cancersjukdomar, diabetes, hjärt-kärlsjukdom (framför allt hjärtinfarkt), cerebrovaskulära
sjukdomar (framför allt stroke), smärttillstånd i rygg och nacke, reumatoid artrit,
fibromyalgi och vissa neurologiska sjukdomar såsom multipel skleros, parkinsonism och epilepsi.
Depression utgör en riskfaktor för försämring i det somatiska sjukdomsförloppet och
kan medföra ökad dödlighet.
Det finns många beskrivningar av att depressioner sannolikt utlösts av läkemedel som givits
som behandling mot andra sjukdomar. Ett klassiskt exempel är behandling med det blodtryckssänkande
läkemedlet reserpin, som dosberoende kunde ge upphov till djupa depressioner.
Andra läkemedel som förknippats med depression är betablockeraren propranolol och
aknemedicinen isotretinoin (Roaccutan). Även antiöstrogenen tamoxifen och glukokortikoider
har visats kunna ge depression som biverkan.
Orsakerna till bipolär sjukdom är betydligt mindre väl kända. Även här diskuterar man på
motsvarande sätt som vid depression om en kombination av genetiska faktorer, tidiga trauman
och utlösande orsaker. Bidraget från genetiska faktorer förefaller dock vara betydligt starkare,
framför allt vid bipolär sjukdom med tidig debutålder.
Sammanfattningsvis är en noggrann anamnestisk penetration för att belysa ärftlighet, uppväxtmiljö
och tidigare psykosocial påfrestning, förekomst av utlösande faktorer samt kroppslig
samsjuklighet och samtidigt användande av läkemedel av största vikt för att förstå insjuknandet
i affektiv sjukdom hos den enskilda patienten.
3 Affektiva sjukdomar - diagnostik
3.1 Kriteriebaserad diagnostik av affektiv sjukdom
3.1.1 Inledning
Att ställa korrekt diagnos vid affektiv sjukdom kan vara både svårt och tidskrävande. Studier
har visat att mindre än hälften av de patienter som besökte primärvården och som hade en depression
också diagnostiserades som deprimerade vid besöket. Patienten söker ofta istället för
andra symtom, t.ex. sömnbesvär, trötthet, ryggvärk eller magproblem.
Vi uppfattar det i regel också som adekvat att ett visst psykiskt lidande är kopplat till somatiska
besvär eller sjukdomar. Detta kan dock medföra en risk att förbise att patienten – bortsett
från den somatiska problematiken – även lider av en depression. För att minimera denna risk
krävs att man har tid avsatt för ordentlig anamnes och för att ge patienten möjlighet att beskriva
sina upplevelser och sin situation. Det är också viktigt med riktade frågor för att belysa patientens
stämningsläge. En deprimerad person har en tendens att se allt i svart. Han/hon har en
negativ syn på sig själv och upplever sig vara ”annorlunda än normalt”. ”Jag brukar vara glad
och pigg och ha lust till en massa saker men nu har jag ingen lust till något - allt känns meningslöst.”
För att få en korrekt uppfattning av patientens hela livssituation och för att kunna
ställa korrekt diagnos är det många gånger nödvändigt att ta med en anhörig i samtalet.
Misstanke om affektiv sjukdom kan styrkas genom användandet av riktade screeningfrågor.
Om patienten svarar ja på endera av frågorna; ”Har du känt dig nedstämd, ledsen eller tom
8