Häfte B - Socialdemokraterna

14
armén. 1981 börjar Marocko bygga en idag 1 800 kilometer lång befäst mur
genom landet.
1985 inleds förhandlingar genom FNs och OAUs försorg och 1989
kommer ett första beslut i FNs säkerhetsråd om ”settlement proposals” som
1991 resulterar i en resolution och avtal om eld upphör med FN-övervakning
i avvaktan på folkomröstning. Att organisera folkomröstningen har visat sig
oerhört komplicerat eftersom Marocko ständigt ställt upp nya villkor för hur
man ska upprätta ”röstlängden” – det vill säga vilka skulle anses vara västsaharier-
skulle även de marockaner som flyttat in i området efter 1976 få räknas,
var bl a en svår fråga . Den första beräkningen visade på 84 251 personer men
överklagades av 79 000 och en senare från år 2000 visade 86 425 röstberättigade
men gav 131 038 överklaganden- en helt omöjlig situation för den FNpersonal
som hade fått i uppgift att förbereda valen. Marocko har upprepade
tillfällen fått stöd av Frankrike i säkerhetsrådet som alltså inte kunnat driva
igenom fattade beslut.
Sedan 1998 har generalsekreteraren lämnat 29 rapporter till säkerhetsrådet
om situationen. 29 gånger har säkerhetsrådet förlängt FN-mandatet för
att ge Marocko mer tid för att medverka till folkomröstningen som man fattade
beslut om redan 1991.
Det handlar om ett litet folk där den totala befolkningen uppgår till cirka
461 000 invånare varav 155 000 är flyktingar med en medellivslängd på 45-
47 år. Det finns ingen järnväg, få telefonlinjer. Ungefär hälften av befolkningen
flydde från strider och förföljelser och bor fortfarande efter snart 30 år i
flyktingläger i Algeriet, hänvisade till hjälp från frivilligorganisationer och
FN:s flyktingorgan och EU:s biståndsverksamhet. Flyktingarna lever under
svåra klimatiska förhållande i ofruktbar ökenterräng men har visat prov på
stor organisationsförmåga vad gäller organisationen av ett ”halvt” civilt samhälle
med skolor och sjukvård på basnivå men också genom att ha byggt upp
en politisk parlamentarisk samhällsorganisation med val till såväl lokala som
nationella beslutsorganisationer. Man har särskilt uppmuntrat kvinnor att
delta i beslutsprocessen.
Inne i lägren växer oron – arbets-och sysslolösheten utgör grogrund för
fundamentalistiska strömningar särskilt bland ungdomen, andra söker sig ut
till Europa som svart arbetskraft. FNs och EUs hjälpprograms stöd till bland
annat matprogrammen har skurits ned, bristsjukdomar börjar uppträda bland
barnen och i generalsekreterarens senaste rapport från oktober 2004 sägs att
läget förbättrats något vad avser matförsörjningen i augusti men att förnödenheterna
ser ut att ta slut redan i november 2004 varför extra resurser skulle
behövas.
Det socialdemokratiska kvinnodistriktet i Stockholm driver genom stöd
från Olof Palme Center och SIDA ett vuxenutbildningsprojekt för kvinnor i
flyktingläger i lägret Laayuon utanför staden Tindouf i Algeriet.
Vid besök där kan vi konstatera en alltmer utbredd pessimism över det
uteblivna stödet från det internationella samfundet att driva fram den folkomröstning
som låg till grund för eld upphör-avtalet från 1991-dvs det har redan
gått tretton år sedan Marocko och Polisario träffade överenskommelse med
stöd av FN om att organisera en omröstning om Västsahara.
Tyvärr tvingas Kofi Annan i sin senaste rapport konstatera att parterna
nästan står längre från en lösning än tidigare men att den ljusning som finns
är att man inlett ”familjebesök över gränsen” under sommaren. FN:s uppdrag
förlängdes ännu en gång till 30 april 2005.