Häfte B - Socialdemokraterna

• Den principiellt restriktiva hållningen – tidigare tillämpad eller ej –
utsätts för hårda påfrestningar och leder till uppenbara frestelser att tänja
gränserna för exporttillstånd
Politiskt önsketänkande och ekonomiskt orealistiska beställningar från försvarsmakten
höll länge den svenska rustningsindustrin under armarna. I dag
har denna politik och praxis nått vägs ände. Sverige står inför ett vägval:
antingen en liberalare exportpolitik, som möjliggör en stark och därmed sannolikt
växande krigsmaterielindustri eller en även i praktiken restriktiv exportpolitik,
som motiveras av ovannämnda utrikes- och säkerhetspolitiska mål
och värderingar och får till följd en krympande vapenindustrisektor.
Det är uppenbart, att KRUT satsat på det förra alternativet:
Det är inte längre försvarets behov av svensk vapenproduktion, som är
avgörande. I stället föreslås näringspolitiska motiv föreslås bli ett likvärdigt
skäl för exporttillstånd. I fråga om mänskliga rättigheter sätts inte längre
köparlandets respekt för MR i centrum. I stället införs ett materialspecifikt
synsätt, dvs om vapensystemet i fråga skulle kunna användas för internt förtryck
eller ej. På motsvarande sätt förs ett resonemang om de risker för fred,
säkerhet, stabilitet och hållbar utveckling som vapnen skulle kunna innebära.
I samarbetet med andra länder om vapen föreslås varje form av veto mot
export till tredje land försvinna och ersättas av konsultationer. Leveranssäkerhetsgarantier
ska tillförsäkra köparlandet möjligheten att föra krig med nya
svenska vapen, om det inte finns ett internationellt vapenembargo mot landet.
Vilka är då förutsättningarna för en verkligt restriktiv vapenexportpolitik, och
vilka blir konsekvenserna Låt oss i korthet lyfta fram ett antal viktiga fakta:
• Säljarnas marknad, som rådde under tiden närmast efter andra världskriget
då uppbyggnaden av svensk försvarsindustri ägde rum, har ersatts av
köparnas marknad. Det finns nämligen en överkapacitet inom den internationella
krigsmaterielindustrin, som innebär mycket goda förutsättningar
för anskaffning av önskad avancerad utrustning till fördelaktiga
priser. Säljarkön till potentiella köpare är lång.
• Flertalet länder – särskilt små sådana – saknar en tekniskt avancerad
rustningsindustri men anser sig trots detta kunna upprätthålla ett tekniskt
fullgott militärt försvar. Inte heller svensk försvarspolitik förutsätter
numera självförsörjning av vapen
• Ju fler vapen som finns i omlopp i den internationella vapenhandeln
desto större risk för att en del kommer på avvägar. Även med de bästa
avsikter och trots utvecklade exportkontroll-system löper exporterade
svenska vapen alltid en risk att hamna i orätta händer för en användning,
som står i rak motsats till de principer och värderingar som svensk utrikes-
och säkerhetspolitik vill förverkliga. Samproduktionsavtal utan
vetorätt medför utan tvekan ökade risker i detta avseende
• Sverige har varken någon moralisk skyldighet eller några internationella
förpliktelser att utveckla, producera och sälja alltmer avancerade vapen
till alltfler länder
• Det fanns en tid, då militär teknikutveckling gav vissa positiva spin-offeffekter
på den civila sidan. Med början på 80-talet har den civila sidan
alltmer tagit över ledningen i innovations- och teknikutvecklingen. Starka
näringspolitiska skäl talar därför för att Sverige bör använda sina
intellektuella resurser och sitt tekniska kunnande för att utveckla en civil
76