Häfte B - Socialdemokraterna

inget upprörande elände – sjukdom betingad av traumatiska upplevelser, upprepade
suicidförsök, barns apati och afasi – gäller längre som motiv för att ge
uppehållstillstånd av humanitära skäl. I avslagsbesluten från Migrationsverket
eller Utlänningsnämnden säger man sig vanligen ha prövat om det finns
humanitära skäl i det fall som avhandlas. Man ”motiverar” sedan sitt negativa
beslut med orden ”Enligt nu gällande praxis har du inga humanitära skäl i
lagens mening att beviljas uppehållstillstånd och därför avslår vi din ansökan.”
Begreppet praxis saknar transparens. Det säger strängt taget bara att myndigheten
gör såsom man numera plägar göra. De politiskt ansvariga instanserna,
Riksdag och Regering, har hittills heller inte tagit något tydligt ansvar för att
förtydliga begreppet praxis. De facto har en drastisk urholkning av asylrätten
skett i Sverige.
När Migrationsverket eller Utlänningsnämnden i sina avslag redovisar
ett ärende och återger de skäl som den asylsökande åberopat, finner man att
de är klart medvetna om att den sökande kommer från ett helvete. Dock för
man sedan ett kort resonemang som strax mynnar ut i slutsatsen att helveteselden
inte är tillräckligt het enligt nu gällande svensk termometer. I den
beslutsmiljö som migrationsmyndigheterna således agerar blir risken för godtycklighet
så stor att den är ovärdig en rättsstat.
Det finns också ett motsägelsefullt drag i den svenska statens bedömning
av en rad länder från vilka människor flyr och söker en fristad i vårt land. I
UD: s rapporter och landanalyser framgår att de mänskliga rättigheterna
kränks svårt i flera av dessa länder och man påkallar fortsatt kritisk uppmärksamhet
på dem. De vidrigheter som begås i sådana länder, särskilt mot kvinnor
som inte har någon reell möjlighet att få brotten lagförda, betonas mer än
någonsin. De svenska migrationsmyndigheterna meddelar däremot i många
av sina negativa beslut att den asylsökande med förtroende kan vända sig till
polis och domstolar i samma länder. Den nuvarande svenska hanteringen har
bland annat av detta skäl fått upprepade anmärkningar av internationella
organisationer och institutioner som har ansvar för efterlevnaden av de
mänskliga rättigheterna i världen.
Förutom de tragedier som dagligen utspelar sig bland flyktingar som
avvisas eller desperat söker rädda sig undan verkställande av avvisningen,
utsätts härmed också vår kultur och vårt samhällsklimat för stora risker. I den
offentliga retoriken för Sverige en ”human, rättssäker och solidarisk” asylpolitik.
För dem som lärt känna verkligheten på fältet har detta vackra språk inte
mycket markkontakt idag. Det lever i sin egen abstrakta värld och vilseleder
människor i vårt land – troligen även många av de politiskt ansvariga. De ord
som skall uttrycka grundläggande etiska värden – humanitet, rättssäkerhet
och solidaritet – måste väsentligen betyda detsamma på alla nivåer i samhället.
I annat fall hotar den humanistiska kultur som Sverige vill bekänna sig till
at upplösas. Tilliten till ett gemensamt språk i denna djupare bemärkelse är
helt nödvändig för ett land som vill bevara sin identitet som kulturnation.
Den nuvarande situationen är således alarmerande. Eftervärldens dom
över det som nu pågår i vårt land (och i många andra länder) när det gäller
behandlingen av de asylsökande flyktingarna kan bli hård – i varje fall om
humanistisk kultur och respekt för människans värdighet och rätt kommer att
finnas kvar i en framtida värld.
95