Häfte B - Socialdemokraterna

34
Vad avregleringarna av kapital- och valutamarknaderna innebär för våra
möjligheter att klara sysselsättning och välfärd är det fortfarande få som diskuterar
i vårt parti. Samtidigt som vi blir allt mer beroende av de internationella
storföretagen ser vi hur dessa företag blir allt mindre beroende av att vara
i vårt land. Vad vi än anser i frågan om hur avregleringen genomfördes, så kan
inte historien rullas tillbaka. Vi har att leva med att kapitalet är lättrörligt och
att stora arbetsplatser kan försvinna.
Det måste vara en av arbetarrörelsens viktigaste uppgifter att inventera
och överväga vilka åtgärder som kan vidtas för att öka de internationella företagens
intresse av Sverige. Men den maktförskjutning som skett till dessa
företags fördel kan inte bara hanteras på nationell nivå. Det behövs internationella
minimiregler för vad företagen får och inte får göra. EU är ingalunda
en lösning för att få till stånd sådana regler, men Europa har en viktig roll i
ett internationellt arbete.
Det är nu 10 år sedan Sverige sa ja att bli medlem i EU. Splittringen
inom vårt parti under folkomröstningen omintetgjorde därefter en konstruktiv
debatt vad vi skulle använda EU till. Det verkade som om många trodde
att man kunde minska sprickan genom passivitet. När vi sedan skulle ta ställning
till euron var därför förutsättningarna dåliga för att på nytt diskutera
EU-frågor.
Det är bara att konstatera att arbetarrörelsen har misslyckats med att förklara
själva syftet med EU och att skapa en bred delaktighet i EU-frågor. Det
hjälpte inte, att Sverige hade ett mycket framgångsrikt ordförandehalvår och
att svenska politiska och fackliga företrädare har varit framgångsrika i Europa,
om det inte samtidigt fanns en folklig förankring för arbetet.
Efter den andra folkomröstningen borde villkoren för att diskutera EU
och internationella frågor nu vara väsentligt bättre. Det förutsätter dock att
hela arbetarrörelsen inte bara accepterar vad som hände, utan också tar till sig
folkets budskap. Vi måste erkänna att vi har tagit alldeles för mycket för givet.
Vi måste förstå att människor inte har känt att EU varit deras angelägenhet
och inse det logiska i att folket sa: Nu räcker det!
Samtidigt visar den stora väljarundersökningen i samband med folkomröstningen
att en stor majoritet vill att vi ska vara kvar i EU. Inte minst EU:
s utvidgning har också gjort att alltfler partimedlemmar som röstade nej 1994
idag accepterar ett svenskt medlemskap. Partiet borde därför nu kunna enas
kring tanken, att vi så bra som möjligt ska försöka använda den plattform som
medlemskapet innebär.
En rimlig utgångspunkt bör då vara att utgå från hur andra länder ser
på EU-samarbetet. För praktiskt taget alla politiker och fackliga ledare i
Europa är EU en förening till vilken länderna överlåtit beslutsfattande i vissa
frågor – nämligen de som länderna förlorat eller riskera att förlora kontrollen
över. Det är i dessa frågor, som man varit beredd att avstå från nationell suveränitet.
Miljöfrågan är ett typexempel. När 90 procent av luftföroreningarna
kommer från länder utanför det egna, åtgärdas detta miljöproblem bäst om
man gemensamt kommer överens om skärpta minimiregler för utsläppen.
Här tror vi att nästan alla inser att EU har en viktig uppgift.
Företagens internationalisering har på samma sätt lett till krav på
gemensamma minimiregler – inom exempelvis arbetsmiljöområdet – för att
de internationella storföretagen inte ska kunna spela ut löntagare mot varandra
när investeringar ska göras. Sådana krav tror vi också de flesta är överens