Häfte B - Socialdemokraterna

36
Vad avregleringarna av kapital- och valutamarknaderna innebär för våra
möjligheter att klara sysselsättning och välfärd är det fortfarande få som diskuterar
i vårt parti. Samtidigt som vi blir allt mer beroende av de globala storföretagen
ser vi hur dessa företag blir allt mindre beroende av att vara i vårt
land. Vad vi än anser i frågan om hur avregleringen genomfördes, kan inte historien
rullas tillbaka. Vi har att leva med att kapitalet är lättrörligt och att
stora arbetsplatser kan försvinna.
Det måste vara arbetarrörelsens viktigaste uppgifter att inventera och
överväga vilka åtgärder som kan vidtas för att öka de globala företagens intresse
av Sverige. Men den maktförskjutning som skett till de globala storföretagens
fördel kan inte bara hanteras på nationell nivå. Det behövs internationella
minimiregler för vad företagen får och inte får göra. EU är ingalunda en
lösning för att få till stånd sådana regler, men Europa har en viktig roll i ett
internationellt arbete.
Det är nu tio år sedan Sverige sa ja till att bli medlem i EU. Splittringen
inom vårt parti under folkomröstningen omintetgjorde därefter en konstruktiv
debatt vad vi skulle använda EU till. Det verkade som om ledande
företrädare för arbetarrörelsen trodde att man kunde minska sprickan genom
passivitet. När vi sedan skulle ta ställning till euron var därför förutsättningarna
dåliga för att på nytt diskutera EU-frågor.
Det är bara att konstatera att de politiska och fackliga ledarskapen i Sverige
har misslyckats med att förklara själva syftet med EU och att skapa en
bred delaktighet i EU-frågor. Det hjälpte inte, att Sverige hade ett mycket
framgångsrikt ordförandehalvår och att svenska politiska och fackliga företrädare
har varit framgångsrika i Europa, om det inte samtidigt fanns en folklig
förankring för arbetet.
Efter den andra folkomröstningen borde villkoren för att diskutera EU
och internationella frågor nu vara väsentligt bättre. Det förutsätter dock att
”ja-sidan” inte bara accepterar vad som hände, utan också att man tar till sig
folkets budskap. Partiet måste erkänna att det har tagit alldeles för mycket för
givet. Partiledningen måste förstå att människor inte har känt att EU varit
deras angelägenhet. Den måste inse att det logiska i att folket sa: Nu räcker
det!
Samtidigt visar den stora väljarundersökningen i samband med folkomröstningen
att en stor majoritet vill att vi ska vara kvar i EU. Hela partiet
borde därför nu kunna enas kring tanken att vi nu så bra som möjligt ska försöka
använda den plattform som medlemskapet innebär. En rimlig utgångspunkt
bör då vara att utgå från hur andra länder ser på EU-samarbetet. För
praktiskt taget alla politiker och fackliga ledare i Europa är EU en förening
till vilken länderna överlåtit beslutsfattande i vissa frågor – nämligen de som
länderna förlorat eller riskera att förlora kontrollen över. Det är i dessa frågor,
som man varit beredd att avstå från nationell suveränitet.
Miljöfrågan är ett typexempel. När nittio procent av luftföroreningarna
kommer från länder utanför det egna, åtgärdas detta miljöproblem bäst om
man gemensamt kommer överens om skärpta minimiregler för utsläppen.
Här tror vi att nästan alla inser att EU har en viktig uppgift.
Företagens internationalisering har på samma sätt lett till krav på
gemensamma minimiregler inom exempelvis arbetsmiljöområdet för att de
internationella storföretagen inte ska kunna spela ut löntagare mot varandra
när investeringar ska göras. Sådana krav tror vi också de flesta är överens om.
Men här har vi hitintills haft ett stort problem. Hur drivs de frågor som bara