Häfte B - Socialdemokraterna

härtill är vi nödda och tvungna.
Svenska socialdemokrater har förvisso diskuterat Europapolitik. Men
diskussionen har varit starkt polariserad och några riktigt allvarliga försök att
överbrygga den har inte gjorts.
De socialdemokratiska kongresserna har mest kommit att bekräfta en
färdig politik, positioner som lagts fast i det pågående samarbetet och av partiledning
och regering. Någon bred diskussion om ett socialdemokratiskt,
framåtsyftande Europaprogram har inte förts.
Visionära socialdemokrater på den europeiska kontinenten, Jaques
Delors är den mest kände, har förvisso satt sin prägel på EU-projektet. Men,
försiktigt uttryck, är det inte bara socialdemokrater som utvecklat EU. Projektet
bär en nyliberal prägel.
Ett Europapolitiskt program
Svensk arbetarrörelse måste nu mejsla ut en egen politisk plattform, ett program
som handlar om vad vi vill med samarbetet och Europa.
En viktig utgångspunkt måste vara att den breda skepsisen, för att inte
säga motståndet mot EU, skall tas på allvar och medlemmarna aktivt involveras
i programarbetet.
Bakslagen i val efter val beror inte på att folket är oinformerat eller okunnigt
utan främst på faktiska brister i samarbetets inriktning och oklarheter om
vad svensk arbetarrörelse vill. Den socialdemokratiska partikongressen bör
alltså besluta att ett Europapolitiskt program skall utarbetas och att ett brett
rådslag om Europapolitiken skall genomföras som ett led i programarbetet.
En sådan bred diskussion och en precisering av socialdemokratins ståndpunkter
i viktiga sakfrågor bör kunna överbrygga klyftan inom arbetarrörelsen,
även om självklart meningsskiljaktigheter kommer att kvarstå. Utan att
föregripa själva programarbetet känns det viktigt att redan i denna motion ha
synpunkter på innehållet i ett sådant program, utöver vad som redan anförts.
Ett EU på medlemsstaternas och medborgarnas villkor
Det finns inget realistiskt alternativ som innebär utträde ur unionen eller nedläggning
av EU-samarbetet. Om det bröt ihop skulle vi tvingas uppfinna det
igen. Och faktum är att väldigt få starka EU-skeptiker eller nej-till-EMUröstare
på allvar vill gå ur EU. Däremot menar de att överstatligheten gått för
långt och vill begränsa den, mer eller mindre långtgående.
Det viktigaste vänsterargumentet för EU, vid sidan av fredsargumentet,
är att nationalstaterna förlorar kompetens och styrka genom globaliseringen.
Alltfler frågor måste lösas via gränsöverskridande politiskt och fackligt samarbete.
Det är ett ofrånkomligt och övertygande argument.
Problemet är emellertid att EU också bidragit och bidrar till att alldeles
i onödan plocka av medlemsstaterna kompetens och befogenheter. Det som
hänt på alkoholpolitikens område är bara ett ovanligt tydligt och aktuellt
exempel. Det som kan hända på arbetsmarknaden – om tjänstedirektivet blir
som liberalerna önskar – är ett annat. Ytterligare andra exempel, aktuella när
detta skrivs, kan hämtas från elmarknaden, finansmarknadsområdet eller
området offentlig upphandling.
Den här utvecklingen, där den fria marknaden väger tyngre än det nationella
självbestämmandet, drivs på av dem som drömmer om Europas förenta
stater eller den Europeiska superstaten och av liberaler som ser den fria marknaden
som politikens fulländning.
41