Häfte B - Socialdemokraterna

Men EU måste vara ett i grunden mellanstatligt samarbete, en union där
självständiga medlemsstater på begränsade områden – när internationalisering
och globalisering kräver det för att balansera de ”fria” marknadskrafterna
– överlåter besluts- och lagstiftningsmakt till Europanivån. EU skall så långt
möjligt stärka medlemsstaterna på deras egna villkor, men inte sikta på en
Europeisk superstat eller allmänt främja privatiseringar och en oreglerad
marknad.
För att uttrycka det annorlunda; närhetsprincipen måste råda inte bara i
teorin utan också i verkligheten. Det innebär att inga beslut där medlemsstaterna
själva, eller deras kommuner och regioner, kan åstadkomma bättre resultat,
ska flyttas till EU-nivån.
EU måste också i denna anda, med utgångspunkt från att överstatligheten
redan gått för långt på ett flertal områden, aktivt pröva vilka befogenheter
som kan återföras till medlemsstaterna, till kommuner och medborgare.
Demokratin måste stärkas. EU:s beslutsmodeller är märkliga demokratiska
hybrider, om än samtidigt ganska imponerande anordningar, som ett
resultat av europeisk pragmatism, politisk ingenjörskonst och ständiga kompromisser.
Modellerna ger dock, i långt högre grad än de nationella parlamenten,
makt till ministrar, tjänstemän – i Bryssel och Stockholm – och till lobbyister.
En del lagstiftning sker också, vilket är unikt, utan folkvalda parlamentariker,
och utan insyn för medier och opposition.
Medlemsstaternas medverkan i beslutsprocessen är outvecklad. EUnämndens
roll i den svenska riksdagen är diffus. Möjligheterna för riksdagen
att utöva någon rimlig form av kontrollmakt, som när nationella beslut fattas,
är begränsad, eftersom 25 medlemsstater är inblandade i besluten. Europaparlamentets
roll är oftast bara rådgivande och indirekt.
Överstatligheten skall begränsas till de områden där det inte finns andra,
politiskt effektiva alternativ. Men på de områden där överstatliga beslut skall
fattas måste såväl Europaparlamentets som de nationella parlamentens ställning
stärkas och besluten fattas efter öppen debatt och med full insyn
Vid sidan av konstitutionen och samarbetets inriktning och tyngdpunkt
är det en rad andra europeiska framtidsfrågor som pockar på uppmärksamhet,
som måste diskuteras djupare i arbetarrörelsen och ägnas uppmärksamhet i ett
program.
Det handlar som exempel om EU:s framtida roll inom utrikes- och
säkerhetspolitiken, om de skatter som alltmer påverkas av den fria rörligheten
och där gränsöverskridande marknadskrafter i praktiken redan begränsar den
nationella suveräniteten, om fackliga rättigheter i en alltmer globaliserad ekonomi
och om EU:s roll för tillväxt och full sysselsättning.
Folkomröstning – men sen då
Många EU-kritiker tar nu sats för att få en folkomröstning om förslaget till
nytt EU-fördrag. Det finns argument för en sådan, bland annat att sakfrågorna
då skulle få betydligt mer uppmärksamhet.
Men en folkomröstning skulle också än en gång sända ner alla partimedlemmar
i ja- och nej-krigets skyttegravar. Och om resultatet i omröstningen
blev nej, skulle ändå den frågan återstå att besvara: Vad gör vi nu då Alternativet
att lägga ner EU-samarbetet finns inte.
Det är inte den slutgiltiga konstitutionen för EU. Vill man förändra den
och EU i en annan riktning måste man ha genomtänkta och väl förankrade
42