Stora gemensamhetsanläggningar - Fastighetsvetenskap - Lunds ...

3.3.1 AvgörandenStora gemensamhetsanläggningarDet finns mycket få avgöranden på området. Jag har inte kunnat finna några avgörandenfrån HD eller hovrätterna som behandlar gemensamhetsanläggningars storlek,vare sig gällande antalet delägarfastigheter, geografisk utbredning eller värde.Angående fastigheter i allmänhet finns det däremot ett par avgöranden, om än bara ettfåtal. Handbok FBL poängterar att HD-avgöranden saknas, men tar upp två fall frånhovrätterna som i sin tur hänvisar till äldre versioner av handboken.Ö 445-01 (HovR för Nedre Norrland)Målet gällde en fastighetsreglering av en hel skogsfastighet på 79 ha utspritt på femskiften till en annan skogsfastighet som redan bestod av 30 skiften om sammanlagt12 089 ha. Mottagande fastighet hade samfälld mark inom åtta trakter, andel i gemensamhetsanläggningari tio och skattetal i 13. Fastigheten belastades också av sammanlagt95 rättigheter. LM inställde förrättningen med hänvisning till FBL 3:1 och3:9.I FD inhämtades yttrande från LMV. Dess samlade bedömning var att fastighetenskulle bli så stor att den inte längre kunde anses utgöra en rationell enhet i fastighetssystemet,och att lämplighetskravet inte var uppfyllt. FD beslutade i enlighet medverkets yttrande.LMV tog i sitt yttrande fasta på de markpolitiska krav som uppställs i FBL 3 kap.,samt att en ändamålsenlig fastighetsindelning är ett allmänt intresse. Lämplighetsbedömningskall enligt verket ha utgångspunkt i detta. Verket framhåller att detaktuella markinnehavet inte bör tillåtas styra fastighetsbildningen istället för kravenpå rationella fastighetsindivider. Verket refererar också ovan behandlade delar urhandbok FBL. Att det bara var den undre och inte övre gränsen för fastigheters storleksom behandlades i lagstiftningen framhåller de som naturligt, mot bakgrund avhur fastighetsindelningen och det politiska läget såg ut vid tillkomsten av FBL.HovR undanröjde FD:s utslag och återförvisade förrättningen. Som skäl anfördeHovR att villkoret i FBL 3:1 är att anse som ett minimikrav, med hänvisning tilldepartementschefens uttalande. Det hindrar inte att en fastighet görs mindre lämpligför sitt ändamål så länge som den även efter förrättningen uppfyller minimikraven förlämplighet.HovR medger att upprätthållandet av ett rationellt och effektivt fastighetsindelningssystemär ett allmänt intresse, och utesluter inte att det i framtiden kan leda till att enansökt fastighetsbildningsåtgärd inte bör genomföras. HovR vill däremot inte läggadetta till grund för lämplighetsbedömningen i detta fall, eftersom LMV:s ståndpunkthar ringa stöd i förarbetena till lagstiftningen. Frågan får därför bedömas enligtlönsamhetskravet i FBL 3:5, och enligt HovR råder det inte några tvivel om att fastigheteni fråga medger ett företag av godtagbart ekonomiskt utbyte.Min tolkning är att fastigheten alltså redan var otymplig eller svårhanterlig men inteolämplig för sitt ändamål. Att tillföra mer mark skulle möjligen göra den mindre36