Stensuggorna i Storvretabygden - ett spännande kulturstensarv. Sven-Inge Windahl, 2018

Det är inte särskilt vanligt att flera stensuggor tillsammans läggs upp i höjden på någon form av
stenfundament. Någon enstaka gång har jag dock sett flera välhuggna stensuggor, som gemensamt lagts
upp på ett platt blocktak ute i skogsmarken - kanske för att skylta för en gräns. Ibland kan vi också se
stensuggor av röjsten, som lagts upp på välvda högar av skärvig sten på impediment i fältlandskapet.
Med de upplagda röjstenssuggorna på ryggen liknar rösena valryggar med pucklar på ryggen. Fast jag tror
inte stenröjarna lade upp röjstenssuggorna här för att ordna en vacker skyltning. Det handlade nog mest
om att att avbörda sig sten på ett praktiskt sätt. Fast onekligen har de ursprungliga högarna av skärvsten
blivit mer spektakulära färgklickar i landskapet (som exempelvis på fälten söder om Ängeby /sid.243/).
efter stenröjarnas behandling.
En liten anekdot om en blockhög
En dag i maj gjorde jag en vandring i skogspartiet nära kolonilottsområdet i Lyckebo. Och naturligtvis hamnade
jag vid den mycket stora och märkliga blockhögen i området (se bilderna 239 och 240 ovan). En ung vacker kvinna
med långt ljust hår står nedböjd vid högen och fingrar på en kamera med en optik som är nära halvmetern lång.
Jag har tidigare under mina otaliga skogsvandringar aldrig sett en ensam, ung och vacker kvinna i skogen. Så
naturligtvis blev jag misstänksam och smög runt henne så att jag kunde iaktta ryggen. Men här fanns inte
tillstymmelse till hål. Så jag drog slutsatsen att det måste vara en verklig kvinna och inget skogsrå. Jag gick
beslutsamt fram till henne och frågade vad hon tyckte om den märkliga blockhögen. Hon tittade förvånat på mig
och så något i stil med: ”Oj då, jag har inte sett någon blockhög. Jag gick omkring här och fotade blommor. Men
när Du säger det så kan jag ju se att det är en märklig hög”. Efter ytterligare en kort konversation (där jag
försökte ge henne så mycket information som möjligt om blockhögen) fortsatte kvinnan sin vandring på
skogsstigen ut på Kolonilottsvägen. Efter händelsen tappade jag helt mitt blockfokus och fotograferade bara
blommor under en timmes tid. Och jag tänkte att kanske var det trots allt ett skogsrå. Och då var det ju bra att
hon fick vetskap om den märkliga blockhögen. För det är ju sådant som skogsrån bör känna till.