Stensuggorna i Storvretabygden - ett spännande kulturstensarv. Sven-Inge Windahl, 2018

4. Fulleröslänten – kalhygge och bakomliggande skogsmark
Hela sluttningen mellan Fullerö hage och väg 290 och E 4:an (både det stora kalhygget och skogen bakom) har under senare år
varit ett underbart vandringsområde för den som är intresserad av kultursten. Det finns naturligtvis mycket negativt att säga om
kalhuggningen här. Men den har erbjudit en möjlighet att mer i detalj studera områdets topografi och inte minst dess blockflora
- på ett sätt som antagligen inte varit möjligt på kanske hundratals, ja rent av tusentals år. Området har ingen jämn markyta, vilket
man lätt kan tro så länge tät skog utjämnar höjdskillnader. I området finns flera höjdryggar med ganska djupa svackor emellan.
Under sen stenålder fanns troligen bosättningar här. Och jag skulle kunna tänka mig att just de nedsänkta ytorna mellan
skyddande åsar kan ha utgjort attraktiva bobottnar.
För den som är intresserad av gammal stenhuggning är området ett veritabelt eldorado. Området är formligen nedlusat av
platser där gammal stenhuggning bedrivits. Men den omfattande stenhuggningen är inte bara ett glädjeämne. Den leder också
till bekymmer tolkningsmässigt. Jämfört med det relativt sentida behovet av husbehovssten tycks det här finnas en enorm
överhuggning. En del av det huggna stenmaterialet har också en storskalighet, som rimligtvis sentida husbehovshuggande bönder
inte haft någon användning av. Dessutom har det huggna stenmaterialet på flera ställen använts till konstruktion av stora
märkliga stenmonument - som kan mäta sig med dem som konstruerats i skogspartiet vid Norrbo. Rimligtvis måste vi räkna med
att en hel del av huggningarna här motiverats av en föreställningsvärld som har religiösa och kosmologiska grunder. Och det är
inte orimligt att tänka sig att de till stor del utförts redan under sen stenålder. Både äldre och yngre tiders stenhuggare har säkert
attraherats av stenmaterialets mycket stora färgvariation. Blockytorna lyser här i flera olika vita, gula och röda nyanser. I rätt
solbelysning åstadkommer stenmaterialet här ett färgsprakande fyrverkeri. Jag har inte vandrat på kalhyggesluttningen på länge.
Området växer nu hastigt igen och sikten fördunklas av tät och spinkig slyskog. Och det är därför inte längre lika motiverande att
vandra omkring och studera blockfloran. Eftersom jag inte besökt området på länge så är jag inte längre helt säker på
kulturstenens placering inom området. Jag har därför valt att inte rita in kulturstenens position på kartan. Jag nöjer mig med att
ange exempel på särskilt viktig och intressant kultursten i området. Och så får den intresserade läsaren på eget bevåg ge sig ut i
området och leta rätt på de bildpresenterade exemplen. Men då gäller det nog att passa på under tidig vår eller sen höst så att
inte markvegetation och bladverk hindrar insynen.
Karaktärssten i området. Både på kalhygget och i skogsmarken bakom återfinner vi mängder av intressant kultursten. Mest
spektakulärt - och även mest gåtfullt - är det höga stenmonumentet i Fulleröskogen - bakom kalhygget (se Avsnitt 46 samt
exempel-bild 6 på sid. 462 och motsvarande minibild på kartsidan 464). Monumentet består egentligen av två delar, som upptill
binds samman av en överliggare. Alla delarna i monumentet har antagligen huggits fram från ett och samma originalblock. Det
skulle kunna röra sig om ett boplatsskyltande blockarrangemang från sen stenålder eller möjligen ett gränsmarkerande
monument från betydligt senare tid. Ingenting hindrar förstås att det märkliga och storskaliga munumentet fullgjort olika
funktioner i vitt skilda tidsperioder och att det således rör sig om ett 2-fas - monument. På en höjdrygg ute på kalhygget