Stensuggorna i Storvretabygden - ett spännande kulturstensarv. Sven-Inge Windahl, 2018

3. Skogspartiet vid Norrbo
Skogspartiet vid Norrbo är ett av Storvretabygdens rikaste kulturstensområden. Det gränsar i nordväst till det övre fältlandskap som
sakta sänker sig mot Fyrisån och som har en rik bronsålders- och järnåldersbebyggelse. I sydost gränsar det till Fullerö hage, som
haft en omfattande bebyggelse under sen stenålder. Idag förbereds detta unika område för bostadsbyggande och mycket värdefull
kultursten och även unika bobottnar från denna tidiga epok har därmed raserats. Man får verkligen hoppas att kultursten och gamla
boytor i det lilla skogsområdet alldeles bredvid inte går samma dystra öde till mötes.
Det är troligt att det i området funnits flera boplatser under sen stenålder, då den tvärväg i fältkanten, som förbinder Norrbovägen
med den mindre väg som från väg 290 leder upp över järnvägsbron, markerar en ungefärlig dåtida strandlinje. Fälten utanför
täcktes då fortfarande av en grund havsfjärd. Och det är möjligt att några av blockarrangemangen i den nordvästra kanten placerats
för att skylta ut mot det öppna vattnet. Idag är knappast någon av de många storslagna kulturstenplatserna i skogspartiet synliga på
långt håll. Sannolikt har området under sen stenålder varit betydligt glesare bevuxet med träd än idag. Man byggde naturligtvis inte
mängder av storslagna stenmonument utan att förvissa sig om att de kunde iakttas på lång håll både från sjö- och landsida.
Antagligen är det också här, i nivå med skogspartiet, som det troligen sker ett viktigt trendbrott: fångstfolkets ständiga förflyttning
nedöver på jakt efter en vikande strandlinje kunde ju här faktiskt upphöra. Här ändrade ju landskapet karaktär. Och här öppnade sig
nya näringszoner där jordbruk och boskapsskötsel kunde bedrivas - utan att man för den skull behövde lämna den viktiga näringszon
som skogsmarken utgjorde. I just det här området blev det i varje fall teoretiskt möjligt att bo kvar, (leva , verka och försörja sig), för
generationer av människor genom bronsålder och järnålder och faktiskt ända fram till våra dagar. Men någon genetisk obruten linje
har det knappast varit. Någon större genetisk dos från fångstfolket verkar inte dagens Storvretabor ha fått med sig. Här i
nederkanten av höglänt skog verkar fångstfolket ha haft en av sina sista utposter. Här verkar de på ett eller annat sätt ha uppslukats
eller förintats av invandrande folk, som bättre förstod att ta för sig av de uppdykande nya näringszonerna och som vi tycks vara
betydligt närmare släkt med. Så de nya näringszonerna, som det försvinnande vattnet lämnade efter sig, blev på sätt och vis
fångsfolkets undergång. Kanske var det i den sista kampen för sin existens som fångsfolket byggde sina stora skyltande
blockarrangemang. Den tanken har faktiskt slagit mig då och då.
Karaktärssten i området: Det är svårt att i det intressanta och enormt rikhaltiga kulturstensutbudet framhålla några blockformationer
framför andra. Men skulle man tvingas göra ett val, så skulle man antagligen landa på de storskaliga och synnerligen
spektakulära stenarbetena i området. Hit hör den breda och djupa bergänna som huggits rakt genom en bergrygg (se exempelbild
nr 3 nedan och motsvarande minibild på kartsidan 458). Bergrännan är idag nästan tom på sten. Och man undrar givetvis vart det
urhuggna stenmaterialet tagit vägen och vad det använts till. Och naturligtvis undrar man också över vad den tomma