Stensuggorna i Storvretabygden - ett spännande kulturstensarv. Sven-Inge Windahl, 2018

Stensuggor som påminner om andra djur - stenskulpturer i skogsmarken
(i höglänt skogsmark i Storvretabygden) Avsnitt 33
Jag har många gånger sett stendjur i skogarna kring Storvreta. Åtminstone har jag uppfattat att vissa blockformer
starkt påminner om djur. Om sedan naturkrafter eller människor verkligen haft för avsikt att skulptera fram speciella
djurformer är naturligtvis en annan femma. Jag tycker dock inte att man kan utesluta att stenålderns människor i de
höglänta skogarna kan ha försökt skapa vissa djurformer i sten. Kanske har man stått i ett totemförhållande till ett visst
djur. Och för kultens skull har man kanske format en kopia i sten. Eller kanske har man i något sammanhang velat ha
tillgång till de kraftfulla egenskaper som ett visst djur besitter och trott sig kunna komma i besittning av dem genom
att skapa en djurkopia i sten. Eller kanske har man skapat ett stendjur bara för att man haft lust till det.
Hur som helst så har det faktiskt hänt vid två tillfällen att jag utifrån blockformer identifierat djur, som jag först långt
senare fått kunskap om att de funnits i svenska skogsmarker under stenåldern. Och vid ett par tillfällen har jag utifrån
blockformen identifierat ett djur, som då, vid identifieringstillfället, inte längre fanns i området, men som idag
återfinns i området i stort antal. Man kan tala om en verklig invadering, som skett bara på några få år. Så har jag också
utifrån en blockformation identifierat en fågel, som alltid funnits i skogsmarken och som jag tyvärr gjort mig ovän
med. Genom ett missöde ställde jag till med ett trauma för en fågelfamilj för några år sedan, när ungarna skulle flyga ur
boet. Efter den incidenten är jag ”persona non grata” för alla fåglar av det slaget i all skogsmark runt Storvreta.
Fågelfamiljen har spritt mitt dåliga rykte till sina grannar, som i sin tur spritt det vidare etc., etc. Så överallt blir jag
attackerad och beskriken. Att fåglar kan vara så långsinta! Men det roar mig samtidigt en smula. Jag är långsint jag
också och lider inte särskilt mycket. Ute i skogen, när fåglarna identifierat mig och börjat attackera, ropar jag till dem:
”ta det lugnt, det är ju bara jag som kommer”. Det retar dem alldeles vansinnigt mycket. Och då njuter jag faktiskt litet!
Jag tror egentligen inte att någon av parterna lider särskilt mycket. Vi verkar vara ganska jämbördiga och trivs nog att
kivas litet.
Det bör kanske också påpekas att ingen av de här presenterade djurliknande stenfigurerna har hittats slumpmässigt i
skogsmarken. De har alla hittats vid genomsökning av områden som jag bedömt som troliga boplatsområden från sen
stenålder. Men det säger inte nödvändigtvis något om att gamla boplatser smyckats med djurfigurer i sten. Kanske
indikerar det bara att gammal stenhuggning bedrivits i anknytning till gamla boplatser. Eller kanske är det bara så att
jag letat särskilt noggrant i områden som jag bedömt som troliga boplatser. Det är inte lätt att få till en hållbar metodik!